Jag är verkligen ingen musvän och har aldrig varit förtjust i smågnagare. Varken vilda eller tama och ngn hamster eller dylikt har aldrig hittat hem till oss.

Idag på seneftermiddagen, årets sista dag, gick jag ut på bakgården för att skotta en aning och fylla på fågelbrädan. Det var åter kallt ute, -11. Temperaturen hade dalat efter förmiddagens snöfall på ett par centimeter.

Jag skottade bort nysnön och kom ner till skaren under med spaden. Det blev en gång för att lättare ta mig mot slutet på bakgården där fågelbrädan hänger. Jag hivade upp lådan med fågelmat på kompostlådan på gården och där, på marken låg en mus! En frusen, liten stackare som ännu var vid liv, men hur mycket längre var nog frågan.

Jag gav honom snabbt en halv skopa fågelmat och han började faktiskt mumsa i sig. De små morrhåren rörde på sig då han tuggade. Han var däremot alldeles för frusen för att orka vara rädd för mig och jag fick vara försiktig att jag inte steg på honom medan jag fyllde på fågelmaten. Han försökte inte ens springa bort och undvika mig.

När den halvfulla fågelbrädan var fylld, tog jag spaden och hinken med fågelmaten och såg en sista gång på den stackars, frusna musen. Gissar att den vid detta laget blivit en munsbit åt en koyote eller annat vilt djur.