Neeeeeeeeeejjjjjjjjj! Och ändå ingen överraskning

Måndag med personalmöte som började kl.12.30 med planering  hos oss undersåtar och därefter kom Chefen med en lång lista med ‘business at hand’.

Två timmar senare satt vi där och såg nästan tårögt på varandra. Jovisst, planeringen hade gått bra och är nu klar nästan änd till slutet av skolåret i maj. Den långa listan med alla punkter hade avhandlats fort och rätt smärtfritt, men mötet slutade känslosamt på grund av ett, inte helt oväntat, men ändå ovälkommet besked: Chefen, Den Bästa någonsin går i pension i vår!!

Inte helt oväntat, tankarna har nog gått ditåt detta skolår eftersom hon fyller 65 i mars, den vanliga pensionsåldern här. ( vad är den i Finland? Kanske samma?) Ändå… att höra henne säga att hon hade ngt att berätta åt oss och då visste jag ju förstås genast vad det var.

Jodå, visst är vi alla glada för hennes  skull. Hon har två barnbarn, båda pojkar och nu får de se mera av sin farmor. Hon och hennes man köpte sommarstuga de också just före vi köpte vår och den ligger i norra Minnesota, så nu får de spendera mera tid där.  Hon är aktiv i en bokklubb, hon tycker om att resa, hon….. ja, som ni märker är intressena många och hon har nu kommit till det stadiet i livet då hon och hennes man ännu är relativt friska och borde ha tid och ork för annat än jobb, jobb och mera jobb.

Fast naturligtvis kommer det där själviska krypande…. men vi då? Vem skall ersätta henne?  Kommer vårt lilla dagis att överleva detta? Chefen som vi har nu är trots allt den enda Chef som någonsin funnits eftersom det var hon som öppnade dagiset för hela 30 år sedan. Vem skall ta över? Vad händer nu?

Många delade känslor ikväll som sagt. Välförtjänt av henne, ingen diskussion om den saken, men som sagt… delade känslor…. Och en och annan tår….