…gassade solen från en molnfri himmel och Minnesota bjöd på en het sommardag. Luftfukten var hög och temperaturen runt trettio grader. En typisk sommardag i Mellanvästern.

Dock var detta inte  vilken dag som helst! Inne i huset rådde ett visst kaos och hemmet som maken hade vuxit upp i tjänade tillfälligt hotell för alla mina släktingar som hade flugit över Potten för denna speciella dag… vår bröllopsdag!

Vigseln skulle ske kl.16 och inbjudningarna hade vi gjort både på engelska och svenska och skicakt ut dem någon månad före den stora dagen. Detta var före internet var så stort, det har ju redan gått 20 år, så det var faktiskt rätt intressant att få tvåspråkiga inbjudningskort ihopknåpade.

Så blev det mitt i allt eftermiddag denna speciella dag.  Jag hade snabbt slängt i mig lite mellanmål efter fotograeringen, som skedde före vigselakten och festligheterna och sedan var det bara att göra sig berdee att gå uppför gången.

Det kändes väldigt högtidligt. Pappa, iklädd mörk kostym och mamma, iförd folkdräkt, förde mig uppför gången. Vid altaret stod en stilig, blivande make och väntade. Prästen, som vi både kände bra, vigde oss och jag kommer faktiskt inte ihåg så många detaljer från vigselakten, bara att jag var så GLAD inombords! Inte ens rörd, bara pur glädje inombords.

Efter vigseln fortsatte festligheterna på nedre våningen i kyrkan där vi gifte oss. Vi samlades i salen på nedre våningen där vi bjöd på en lätt middag och de nygifta, maken och jag (!) gick runt och häslade och tackade alla gästerna. Vi hade valt att inte ha dans på bröllopet, men nu så här i efterhand tycker jag nog att det skulle ha varit trevligt med dans.

Det är ju populärt här på andra sidan Potten med att förnya äktenskaplöftena, kanske Maken  och jag borde ställa till med ngt sådant och sedan ha dans efteråt?  Liksom för att ta igen skadan? 😉

Fast  dansandet uteblev den där heta dagen, den 8.7 1995 blev det ändå en fin och oförglömlig dag. Om jag tänker på att vi  redan  har varit gifta i 20 år känns det verkligen otroligt, men om jag tänker på allt som har hänt de seaste 20 åren, känns det fint och jag är oerhört tacksam för allt som vi har fått.

Tre fina barn har det blivit.Maken har en bra utbildning och ett bra jobb.  Jag  får jobba deltid med småttingar, som jag trivs väldigt bra med. Vi  är igen på väg hem till Finland om några veckor och det är väldigt roligt  hur mycket jag har lyckats hålla kontakterna hemåt, trots avståndena.  Plus  de otaliga andra sakerna, både trevliga och otrevliga som gör livet till vad det är.

Det är väl bara att ta tjuren vid hornen och jobba på de följande 20 åren nu då… 😉