Helan och Halvan är ute och reser

Så här såg det ut igår, lördag då Maken tog hundarna till hem till sina föräldrar och deras ‘hundhotell’ för veckan.

Ivriga och tätt tillsammans på passagerarsätet satt de. Visste ju förstås att ngt var i görningen eftersom kudden som de för jämnan turas om att sova på och ofta grälar om, var nedpackad i bakluckan och likaså deras mat.

De visste helt klart att något var i görningen….

Vi är halvvägs till Hawaii och sitter just nu mitt i Stilla havet…. nej, kanske inte direkt precis. Men den första flygresan är avverkad och nu sitter vi på flygfältet i Los Angeles och väntar på att få gå ombord på nästa plan.

Detta är mitt första besök till Kalifornien och det var ju nog väldigt kul att se Hollywood skylten på riktigt! Ni vet, den där vita, som ofta figurerar på TVn då det är Oscarutdelningen och annat. Nu var vi tyvärr så långt borta ifrån den, så jag kunde inte fånga skylten på bild, men lite kul var det i alla fall.

Innan jag började blogga satt jag och spanade efter kändisar, eftersom vi nu faktiskt befinner oss i Los Angeles, men Dottern menar att vi är för vanliga att kändisarna inte blandar sig med vanligt folk…!

Jaha, lika bra att ta fram den smarta mobilen då och skriva ner några rader, eller hur?!

Den röda trotjänaren…

… till kappsäck är packad och klar! Imorgon bär det av från Tvillingstädernas ovanliga värme för årstiden ( eller vad sägs om +10 och strålande sol?!) till ännu varmare breddgrader.

Hawaiis största ö hägrar och dit kommer vid via Los Angeles och sedan vidare.

Totalt tio timmar tar flygningen. Själva resan totalt blir kring 16 h, ungefär lika långt som det tar att flyga hem till Finland härifrån!

Dock är tidsskillnaden märkligt nog endast fyra timmar istället för åtta. Detta i sin tur gör ju förstås att det går fortare att anpassa sig till tiden.

Tidsskillnaden mellan Finland och Hawaii är 12h, vilket i sin tur betyder att de är på helt motsatta sidor av jordklotet från varandra!

Om jag hinner blogga vet jag inte. Någon uppdatering hoppas jag få till ibland, men om inte, får ni vänta på nyheter från resan och från andra sidan jorden!

Hem till Minnesota kommer vi igen om en vecka, så vi är inte borta så länge ändå. Men eftersom barnen behöver missa skolan denna gång, är det nog bäst att vi inte är borta längre än så här.

Dock lyckades Maken inte få ledigt under barnens jullov, så det måste bli så här den här gången….

Förhoppningsvis får jag uppdatera er,kära läsare, följare och bloggare från under en palm nästa gång!

På återseende/hörande/kommande! 😃🌴🛬

Inga bilder mamma!

Det blev en tung eftermiddag för Sonen igår, torsdag efter att tandställning både i övre och i nedre delen av munnen installerats. Uppe i gommen har han också en stor ‘metallmojäng’ som skall utvidgas en halv millimeter varje kväll i en hel månad.

Igår kväll var det drycker och milk shakes som gällde för Sonen och hans ömma mun. Han var duktig, gnällde inte, men var naturligtvis inte själaglad heller.

Inga bilder fick tas och jag försökte inte heller. Men jag föreslog på skoj åt honom att jag skulle göra som var och varannan mamma till jämnåriga ungdomar och ta foton för att sätta ut dem på sociala medier med den hurtiga frasen:

– look who’s got braces ( tandställning) today! 😃

Detta tyckte inte Sonen var det minsta skoj och försökte inte ens kröka den ömma munnen till ett småleende.

Han sov dåligt inatt, trots att Maken ‘drogat’ honom med både Ipren och Paracetamol. Morgonen kom alldeles för snabbt emot.

Innan han åkte till skolan för ngn timme sedan gjorde jag en ‘smoothie’ åt honom på frysen frukt, saft och vaniljyoughurt. Det smakade och hela två glas dracks.

Ikväll skall ‘metallmojängen’ utvidgas i munnen med specialnyckeln. Tack och lov att det finns en läkare i detta hus!

Det behövs många extra ‘verktyg’ till tänder som har tandställning.

Det allra, första vårtecknet

Vi skriver 1.1 2019, det är -20 grader Celsius ute och snön ligger vit på marken. Det känns mycket långt till våren just nu, men idag uppenbarade sig det allra första vårtecknet…

…. i katalogen, som vill att vi redan nu börjar satsa på en ny vårgarderob med ljusa pastellfärger och korta ärmar.

Jodå, färgerna piggar helt klart upp, pastell får mig alltid på bättre humör än mörka, murriga färger, men korta ärmar får vi nog vänta ett bra tag med ännu. Eller i alla fall jag.

Jag har en Son med en egen värmepanna inombords som sin far och de två fryser aldrig! Sonen går konstant omkring i t skjorta och så fort temperaturen kryper över nollstrecket på vårkanten, kommer shortsen fram. Oftast i mars!

Själv får jag nog som sagt vänta med det kortärmade ett tag till. Åtminstone här hemma i Mellanvästern.

Dock kollade jag vädret för Hawaii igår och om vädergudarna har rätt blir det att packa ner kortärmat och shorts. För vem orkar gå omkring i ylletröjor i +28 C…..?!

En halv vecka kvar innan vi sätter oss på flyget….

Bildbevis på årets första dag

I ögonvrån medan jag dammsög såg jag ngt som rörde sig på bakgården. Jag lade snabbt ner handtaget till dammsugaren och gick ut på verandan i det -20 gradiga vädret.

Jodå, mycket riktigt, det var Herr Räv som strök omkring på våran bakgård! Jag har sett denna fina räv förut, men inte på så nära håll! Jag ropade tyst på Maken och Dottern som kom ut på verandan de med, men då hade Herr Räv tagit sig in på granngården och försvann snabbt utom synhåll. Jag stod dessutom i en sådan vinkel i förhållande till räven att jag inte kunde få ngt foto av honom.

Något senare pälsade jag på mig och gick ut på bakgården och tog i alla fall ett fotografi av hans spår där i snön på bakgården.

Det är roligt med sådana besök. Jag hoppas Herr Räv håller koll på alla smågnagare som springer här omkring….

En dyrgrip

Har ni denna dyrgrip i era gömmor eller bland era kokböcker?

Denna fick jag och Maken i bröllopspresent av min ‘mommo’ då det begav sig i juli 1995. En dyrgrip som jag ofta använt, speciellt när jag har lite mera tid för bakning och matlagning nu när barnen är äldre.

Min ‘mommo’ gick bort för två år sedan och ni som följt min blogg så länge, vet att jag faktiskt var så lyckligt lottad att jag åkte hem till Jakobstad för begravningen.

Vid hennes bortgång hade hon levt ett långt och rikt liv. Uppfostrat fem egna barn och fått uppleva både barn och barnbarnsbarn.

På insidan av kokboken har hon, i sin egen handstil, tillägnat den åt Maken och mig. Det gör att det alltid känns lite extra speciellt att slå upp ngt recept i den. Fina minnen av en ‘mommo’ som var gladlynt och varm och alltid ville att man skulle ta mera och av ALLA kaksorterna som hon hade lagt fram på kaffebordet.

En del av det hon bjöd på genom åren kom helt säkert ut Martas kokbok.

Om ni har denna dyrgrip i er ägo har ni ju säkert reagerat över recepten och hur de är skrivna. Inte för många instruktioner. Som till exempel om att göra en vetebrödsdeg för bullar:

‘Tillred degen enligt allmänna regler för deg med jäst.’

Nu har jag bakat en del med jäst, och vet vad detta innebär, men om du är nybörjare i köket, gissar jag att en annan kokbok nog behöver förlitas innan det blir ngn deg….

Bullarna denna nyårsafton blev riktigt goda trots att jag inte använde receptet som finns i Martas kokbok…

De är slut- redan!

Igår, lördag, bakade jag en hel sats med dessa. Ni som bakar egna bullar vet hur länge det tar. Svårt är det inte, men tre timmar i köket försvinner i all hast när kanelbullar står på programmet.

Igår bakade jag över 30 av dessa. Körde till och med flera till sjukhuset där Maken jobbade dygnet. ( de var ännu varma då jag kom fram och gissa om detta var uppskattat…?!)

Denna söndagskväll är bullorna slut! Helt otroligt! Visserligen är det ju roligt att familjen uppskattar dem, men ändå…!

Jag funderar på att kanske baka en ny sats kanelbullar imorgon. Jullovet hägrar ännu en vecka, men imorgon är det ju nyårsafton…. Kanske inte så dumt att börja det nya året med färska kanelbullar ändå…? 🤔