Med hjärtat i halsgropen

Det bjöds på friidrottstävling i eftermiddags. Lillasysters första. Tränarna i mellanskolan hade beställt finfint väder med strålande sol och 17 grader varmt. Blåsigt dock, men på friidrottsplanen intill skolan var det lä… och varmt.

Lillasyster ha aldrig varit med i friidrott förut, men blev ivrig och glad när vi anmälande henne före sportlovet. Träningarna går av stapeln varje eftermiddag nu efter skolan och hittills har hon verkligen gillat detta nya. Nästan 50 elever från åk.6-9 är med och de är alla nya till friidrotten.

I denna första tävling skulle Lillasyster tävla i 100 m häcklöpning och längdhopp.

Jag och en hel massa andra föräldrar, syskon, mor-och farföräldrar bänkade oss runtom friidrottsplanen. Ute på gräset. Med obligatoriska munskydd och 2 m distans mella sällskapen. Bara en sådan sak. Att få samlas igen och heja på de hårt jobbande ungdomarna.

Jag bänkade mig så nära löpbanan jag kunde. Fick syn på Lillasyster med lagkompisar som övade häcklöpningen en stund innan tävlingen kom igång. Stolt såg jag på när hon flög över häckarna och snabb var hon! Allt var förberett för en spännande gren….

Lillasyster var med i det tredje heatet och hon låg genast bra till! Det är svårt att heja och skrika högt med munskydd på, men jag gjorde mitt bästa. Efter den andra häcken fastnade foten i den tredje och hon föll! Hon tog sig snabbt upp och skulle segla över nästa häck….. men föll åter! Det gick ett sus genom publiken. Skam den som ger sig, liksom och på benen var hon igen och sprang de sista metrarna och föll en tredje gång när hon rev den sista häcken! Hon steg åter upp och haltade över mållinjen…. En av tränarna kom framspringande med Första Hjälp väskan i högsta hugg och ledde henne av banans. Jag samlade ihop jackan som jag suttit på och min väska och sprang så fort jag kunde ner till dem.

Eftersom inga föräldrar egentligen fick vara på planen, presenterade jag mig hastigt och frågade tränaren om jag fick stanna. Jodå. Absolut inga problem.

Lillasyster hade skrubbat sig rejält och tårarna strömmade! Båda händerna är rejält skrapade, det vänstra knäet svullet och skrapat och båda armarna på undersidan är också alldeles fulla med skrubbsår.( Ett fult blåmärke under shortsen på vänstra låret visade sig senare när hon bytte shorts.) Efter att hon föll den sista gången var publiken alldeles tyst. Barn är barn och det hördes ngn som skrattade. Sedan direkt en tillrättavisning från ett annat barn/elev:

-Don’t laugh! It’s not funny!

Efter tvätt med vatten och antiseptiska servetter och ännu mera tårar pga smärtan haltade en mycket ledsen och generad Lillasyster till bilen vår. Hon fick ingen hejd på tårarna och jag bad henne att låta dem strömma. Samtidigt som jag körde hemåt och masserade hennes rygg och axel så gott det gick.

Väl hemkomna blev det att plåstra om ordentligt och så gav jag henne smärtstillande. Efter ca.30 min hemma märktes det att hon började må en aning bättre. Det blev en hastig och lustig middag sent omsider och ett löfte till Lillasyster att hon absolut inte behöver deltaga i mera häcklöpning.

Nu är det nästan natt här hos oss och en duschad och omplåstrad Lillasyster har krupit i säng. Jag bara hoppas att hon sover gott i natt och att hon inte behöver känna sig generad och bortgjord i skolan imorgon. Sådant är så viktigt då man är 13. Vad vännerna och alla andra tycker…..