Zumba party!

Idag  på eftermiddagen var jag bjuden på födelsedagskalas, och inte vilket kalas som helst, utan ett Zumba kalas! Min väninnna  har en s.k ‘mile stone birthday’ och fyller 40 imorgon. Och hon valde att inte sitta runt ett bord med god tårta, och champagne, utan bjöd istället upp till dans, Zumbdans!  Vi var runt 20 talet inbjudna damer som radade upp oss på studiogolvet i gymet och satte igång.

Flera av oss hade deltagit i Zumba förut, men det var många som aldrig hade varit med om denna härliga motionsform och det märktes att de hade väldigt roligt! Dans är ju en sådan bra motionsform också och kan man inte de rätta stegen, men har rytmisinne så är det bara att njuta av de härliga rytmerna och dansa på.

Det var en fartfylld timme och ett väldigt annorlunda kalas, men väldigt roligt! Egen dryck måste man ha med sig i form i vatten, ingen tårta bjöds det på, utan istället ett trevligt umgänge och en massa danssteg.

Detta tror jag att jag skall göra nästa år då det är min tur att fylla igen! Härligt!

Söndagskyla och välkomna till Minneapolis

Ni som följer med amerikansk fotboll kanske har sett att den stora finalen, Super Bowl, spelades här i Minneapolis ikväll! Det har varit en himla ståhej hit och dit. En ny arena har byggts för flera miljoner, staden Minneapolis har skurats, putsats och fejats och det blev nästan så häftigt att Minnesotas egna amerikanska  fotbollslag, the Vikings, tog sig till final. Tyvärr förlorade de sin sista match för två veckor sedan, men nog skulle det ha varit häftigt om de skulle ha kunnat komma till finalen och fått spela den på hemmaplan.

Så blev tyvärr inte fallet och i och med detta, har jag inte tittat på finalmatchen ikväll. Och nej, ävenom vi skulle vara väldigt intresserade och insatta fotbollsmänniskor, skulle vi ändå inte ha  åkt in till Minneapolis för att sitta i arenan och titta. Biljetterna var 1000 USD/person! Jodå, du läste helt rätt. Den här sporten är enorm och det var inte ngn lite ära för staden Minneapolis att få vara värdar för finalen.

Hela en miljon besökare hade man räknat med att skulle komma hit och sgs all hotellrum i Tvillingstäderna har varit bokade den seanste veckan. I torsdags då jag lyssnade på radion då jag körde tll jobbet, meddelades det att det fanns ETT hotellrum ledigt…

Att vädret sedan visade sig från sin allra vintrigaste sida var ju ganska lustigt eftersom många av besökarna kom söderifrån. Igår, lördag, befann vi oss mitt inne i ett ordentlig snöfall hela eftermiddagen. Det snöade i flera timmar och  det kom nog sist och slutligen runt 10 cm med snö.

Idag, söndag lyste solen från en klar himmel, men istället var det kallt, Runt -16 då det var som varmast idag på eftermiddagen. Jodå, vi kan det här med vinterväder här uppe i norr kära besökare!

Välkomna till Minneapolis med omnejd åter…!  😉😂

Det var inte mycket av mig som syntes när jag gick ut för att skotta bort den snön som föll under natten mellan lördagen och söndagen.

Trots att vi inte ens slog på TVn för att titta på fotbollsmatchen, fixade jag till lite festmat. Tradition är tradition vare sig man tittar på matchen eller ej…

Ett tyst rop på hjälp, som ingen hör

Hon simmar varenda dag vid gymet. Långa, plågsamma, tunga tag i vattnet, men huvdet ner mot ytan.  I simdräkt och simmössa glider hon fram, nästan som en levande död. Ett skelett som lever. Bara lyfter huvudet och andas när hon behöver. Hon simmar länge och långt och som sagt, långsamt. Det finns inte mycket kraft kvar i kroppen efter en bra stund på löpbandet före. Hon springer inte, det tvivlar jag på att hennes utmärglade kropp ger henne energi till, men hon går, i förvånansvärt rask takt ändå. Gissar att hon också har satt upp  löpbandet på backe för att få lite mera motstånd.

På löpbandet har hon på sig säckiga kläder. vanligen blåa, hellånga joggingbyxor och en lång, vit, tröja, som täcker  hela hennes  överkropp.

Det är liv och rörelse runtomkring henne, men hon existerar endast i sin egen värld. Hälsar inte på ngn, ler inte, fokuserar på den dagliga träningen, som håller på att ta död på henne. Det pratas och skrattas och ungdomarna på simlaget tränar hårt de också, men i friskare, starkare kroppar. Kroppar som får tillräckligt med näring, som pga att de växer och utvecklas hela tiden, ibland är smalare och ibland lite tjockare. Normala kroppar om skall tjäna dem hela livet ut.

Ingen verkar märka det levande skelettet i simbassängen. Jag har säkert sett henne tusen ggr vid det här laget och ikväll frågade jag äntligen en bekant om inget kunde  göras, om ingen kan hjälpa denna kvinna, som så tydligt lider av anorexi och desperat behöver få hjälp.

Jag lutar mig neråt mot  en bekant kvinnan och viskar i hennes öra:

– Do you know  anything  about the lady swimming here every night? Do you know who she is or if she is receiveing any help?

Varpå mobilen tas fram av den bekanta kvinnan, ser lite förstrött på skärmen, surfar lite medan hon tänkte på sitt svar.Till slut kläcker hon ur sig:

-No, I don’t know who she is, but I guess she is suffering from a medical condition…

Jag svarade helt chockat:

– Yes, it’s called anorexia and she will not be around much longer! isn’t there anyone we can talk to to get some help for her?!

Varpå den bekanta kvinnan helt ignorerar mig och fortsätter att surfa på mobilen. Pratet och ståhejet fortsätter runtomkring mig medan jag tittar ut till simabssängen och den undernärda kvinnan igen. Nog är det ju märkligt ändå att här har vi en medmänniska, som helt klart behöver hjälp på alla sätt och vis, och ingen verkar bry sig nämnvärt, utan fortsätter att surfa på sina mobiler, prata och skratta sinsemellan och låtsas som om ingenting pågår…

Jag kände mig ledsen och illa till mods och gick upp till omklädningsrummet för att duscha och byta om efter mitt Zumbapass…

An oldie, but goodie…

Av flera olika anledningar har jag inte kommit  mig till min lektion i Zumba under de senaste två veckorna. Men, men… I lördags var det dags igen ochch  min grupp fick dansa till denna sång. Vi lärde oss den för ett bra tag sedan och sedan dess har min instruktör ersatt den med annat, men i lördags fanns den alltså med igen! Härligt!

Let’s get loud!

 

 

 

Inte ett, men två…

… personliga rekord satte Sonen under sin andra simtävling för säsongen idag! Stolta mamman hejade och skrek och naturligtvis var det min förtjänst att han simmade så väldigt bra!  ( …eller…?!)

Här hoppar han av pallen när det är hans tur att simma tredje  sträckan  i stafetten. Tyvärr kom hans lag in sist i denna gren, men han var mer än nöäjd ändå, eftersom hans individuella grenar hade gått så väldigt bra.

Denna stafett hölls  sist och han sade att armarna och benen kändes som spaghetti, så det var ju kanske inte så konstigt att det gick tyngre då.

Stolt mamma i alla fall  och nöjd Son efter dagens prestationer i simbassängen! Härligt! 😀👍

Första tävlingen

Nu är det ju vår, ävenom de senaste dagarna har varit rätt kyliga här på andra sidan Potten, men trots detta är ‘track and field” eller Mellanskolans friidrott i full swing. Sonen är med, för första gången och har de senaste veckorna jobbat med kulstötning, diskus,längdhopp, höjdhopp och 100 m löpning.

Idag skulle den första  tävligen hållas och när vi drog isär gardinerna imorse hällregnade det! Det var precis som om någon stod ovanför vår delstat och hällde hinkvis med vatten över oss, det kom i strida strömmar!

Vid frukosten frågade jag Sonen om tävlingen skulle hållas oberoende av vädret oh han menade att tränarna hade sagt att så var fallet.

Eftersom tisdagskvällen var fullspäckad med aktiviteter mellan alla tre barnen, blev det maken som åkte till friidrottstävlinen vid mellanskolan, medan jag skötte om att Lillasyster kom iväg till hennes danslektion.

Till all lycka hade den som beslutat att hälla vatten på oss den största delen av dagen, äntligen gjort ett uppehåll och Maken behövde inte stå och huttra under sitt jättelika golfparaply. Dock tyckte denna samma ngn som dumpat litervis med vatten på oss hela dagen, att allt detta vatten behövde torkas upp och satte igång en  ordentlig vind! Och varför skulle vi nöja oss med några vindpustar här och där, nej, vi talar ordentliga havsvindar mitt i landet! Helgalet!

Hur som haver, tävling blev det!  🙂

Vårnöje

Hon går ut i garaget för att öva. Cykelhjälmen är ett måste på huvudet och bra skor på fötterna som är bundna och håller henne stadigt på brädan. Hon övar och övar och tar stöd av bilen då det behövs. Skuffar sig ifrån den och får mera på dt sättet mera  fart. Skicklig börjar hon bli.

Hon använder en s.k Ripstick. De finn säkert hemma i Finland också.

De påminner om skateboards, men det finns två hjul under brädan istället för fyra och istället för att hjulen står stilla, kan det röra sig och snurra runt. Precis som på en kundvagn i affärerna.

Inte så lätt att lära sig åka på minsan och nej jag har aldrig provat själv, ngn måtta med roligheter skall det vara ändå (!), men då jag ser hur mycket Lillasyster står i och övar, ser jag ju hur svårt det är att hålla balansen på denna grej.

Idag på eftermiddagen var det bra för henne att hålla på med detta i garaget eftersom vindarna har vinat runt husknutarna hela dagen i otroliga styrkor och det inte  var så roligt att leka ute. Då passade det bättre med lite lek i garaget efter skolan istället.