Hon simmar varenda dag vid gymet. Långa, plågsamma, tunga tag i vattnet, men huvdet ner mot ytan.  I simdräkt och simmössa glider hon fram, nästan som en levande död. Ett skelett som lever. Bara lyfter huvudet och andas när hon behöver. Hon simmar länge och långt och som sagt, långsamt. Det finns inte mycket kraft kvar i kroppen efter en bra stund på löpbandet före. Hon springer inte, det tvivlar jag på att hennes utmärglade kropp ger henne energi till, men hon går, i förvånansvärt rask takt ändå. Gissar att hon också har satt upp  löpbandet på backe för att få lite mera motstånd.

På löpbandet har hon på sig säckiga kläder. vanligen blåa, hellånga joggingbyxor och en lång, vit, tröja, som täcker  hela hennes  överkropp.

Det är liv och rörelse runtomkring henne, men hon existerar endast i sin egen värld. Hälsar inte på ngn, ler inte, fokuserar på den dagliga träningen, som håller på att ta död på henne. Det pratas och skrattas och ungdomarna på simlaget tränar hårt de också, men i friskare, starkare kroppar. Kroppar som får tillräckligt med näring, som pga att de växer och utvecklas hela tiden, ibland är smalare och ibland lite tjockare. Normala kroppar om skall tjäna dem hela livet ut.

Ingen verkar märka det levande skelettet i simbassängen. Jag har säkert sett henne tusen ggr vid det här laget och ikväll frågade jag äntligen en bekant om inget kunde  göras, om ingen kan hjälpa denna kvinna, som så tydligt lider av anorexi och desperat behöver få hjälp.

Jag lutar mig neråt mot  en bekant kvinnan och viskar i hennes öra:

– Do you know  anything  about the lady swimming here every night? Do you know who she is or if she is receiveing any help?

Varpå mobilen tas fram av den bekanta kvinnan, ser lite förstrött på skärmen, surfar lite medan hon tänkte på sitt svar.Till slut kläcker hon ur sig:

-No, I don’t know who she is, but I guess she is suffering from a medical condition…

Jag svarade helt chockat:

– Yes, it’s called anorexia and she will not be around much longer! isn’t there anyone we can talk to to get some help for her?!

Varpå den bekanta kvinnan helt ignorerar mig och fortsätter att surfa på mobilen. Pratet och ståhejet fortsätter runtomkring mig medan jag tittar ut till simabssängen och den undernärda kvinnan igen. Nog är det ju märkligt ändå att här har vi en medmänniska, som helt klart behöver hjälp på alla sätt och vis, och ingen verkar bry sig nämnvärt, utan fortsätter att surfa på sina mobiler, prata och skratta sinsemellan och låtsas som om ingenting pågår…

Jag kände mig ledsen och illa till mods och gick upp till omklädningsrummet för att duscha och byta om efter mitt Zumbapass…