Loggat in

Jag har länge vetat om det, men inte velat göra ngt åt saken. Eller egentligen inte funnit motivationen. Dock är det nu höst  och dags attdra på sig långbyxorna igen och det faktum att mina jeans är alldeles för tajta, gjorde att jag tog tag i saken.  Dag att banta…igen!

De där vanliga tio kilona som kommer på och sedan tas av igen. Loggade in till  den trogna appen  på mobilen gjorde jag igen, räknar kalorierna för varje måltid, allt som stoppas i munnen. Subtraherar  efter Zumbapass eller annan aktivitet och försöker att inte äta ngt extra.

Efter  bara en dag har det gått väldigt bra och jag har en hel massa kalorier över. men det är bara en dag… Motivationen måste hållas uppe och kilona måste börja rasa, annars  är det inte kul. Mat är god. Jag tycker om att stå i köket och koka och vill följaktligen smaka på vad jag kockar till också.

Hur gör ni andra för at hålla vikten nere? Jag har förstått att det bara blir svårare ju äldre man blir. Tips emottages gärna. Tycker vekligen inte at jag är lastgammal, men så fort jag inte håller koll på vad jag äter och hur mycket jag rör på mig, kommer kilona smygande.

Jag hoppas att jag orkar hålla motivationen uppe och gå ner de där samma tio kilona igen. Vi får se…

Fuktighet: 68 procent

… ja då blir det ngt vågiga håret nästan lockigt! Vi genomlever helt tyspiskt augustiväder och det är fuktigt och hett. Längtan till hösten gör sig påmind, redan vid niotiden på morgonen är det långt över tjugo grader varmt. Mitt hår, som alltid varit vågigt, njuter i fulla drag av fukten och blir riktigt lockigt nästan. Så här såg det ut igår kväll efter en dag i hästsvans. Bara att tacka och ta emot…! 😉

En alldeles vanlig tisdag…

… i början på ausgusti, kan det se ut så här! Mamman med sina flickor begav sig ut på en shoppingrunda i förmiddags. Skolkläder stod främst på programmet och på bilden ovan visar Lillasyster upp sina nya jeans och sin nya, sköna jacka. Dessa kläder kommer nog inte att kunna användas om en månad då skolan börjar, vädret är vanligen alldeles för varmt, men mot slutet av september eller i början av oktober kan de kännas sköna.

Efter att vi hade handlat kläder åt Lillasyster och sett på skrivbordslampa åt Dottern, blev det lunch ute på snabbrestaurang.

Amerikansk-asiatisk mat och gott var det! Det kanske syns på minerna på flickorna?

Sedan fortsatte vi mot shoppingcentret och mot nya, spännande butiker. Jag hade lovat Dottern både schampo och tvål från den nya innebutiken Lush ( lush.com). Inte de billigaste varorna, men inne med ungdomarna efterosm affären handtillverkar  sgs. Alla  sina produkter. Produkterna djurtestas inte och inget förpackningsmaterial  används heller.

Efter en halvtimme eller så gick vi därifrån och båda flickorna var utrustade med både tvål och schampo och mammans börs hade ett ännu större hål i sig…!

Eftermiddagen fortsatte i nästa klädaffär och där hittade vi alla allt möjligt på sommarrean. Klänning för Lillasyster, en skön sådan i bomull, perfekt för varma sensommardagar. Dottern shoppade för skolstarten och hittade en hel del. Jeans, blus, en jacka i jeanstyg osv.

Tills slut blev det sent på eftermidagen och rusningstiden började. Bara att avsluta dagens shoppande och sätta sig i bilen och styra kosan norrut igen. Nöjda med dagens saldo var både mamman och flickorna och Dottern fick lägga ytterligare en del till i högen som skall flytta till högskolan om endast tre veckor…

 

I blommig hatt…

… från Venedig och en klänning köpt på hemmaplan i Jakobstad sitter hon och går igenom pappersarbete inför högskolestarten om några veckor. Tredje dagen hemma och första dagen som hon börjar känna sig lite mera normal igen efter hemresan på 26 h….

Skärpt fokus!

Maken skrattade gott när jag skickade denna bild åt honom på jobbet. Varför? Jo, jag hade nämligen köpt ett par superbilliga glasögon åt mig själv! Dessa glasögon kallas ‘readers’  och de säljs hur billigt som helst. Dessa köpte jag för under tio USD och när jag kom hem satte jag dem på min näsa och öppnade min tjocka sommarroman….

Vilken skillnad! Skärpan var otrolig! Bokstäverna var större och jag kisade inte! Alltså, lyckortårarna kom nästan, så härligt var det! Jag visste ju att jag behövde läsglasögon, men på ngt sätt bekräftade dessa linser att inget annat än ÅLDERN felas mina ögon och de behöver bara lite hjälp att fokusera!

Härligt!

Jag knäppte en selfie åt Maken och skickade den åt honom och han skickade ett stort leende tillbaka.

Den nästan 45 åriga frun i billiga läsglasögon för att kunna se vad hon läser… Jojo, undrens tid är inte förbi…! 😉

Nu lär inte  väntan på mina nya glasögon bli riktigt lika lång…!

Det har gått några år….

…Sedan vi sade: ‘I do!’ Åt varandra! Hela 23 år har det gått idag, söndagen den 8.7 sedan han blev min och jag blev hans. En hel del har hänt också.Maken har gått igenom och slutat den krävande läkarutbildningen och har faktiskt specialiserat  sig inom tre olika områden: inre medicin, barnpraktik och sist, men inte minst anestesi. Tre barn har kommit till världen och de är nu alla stora, med Lillasyster som är yngst och har hunnit bli tio år. Äldsta Dottern flyger sin kos om två månader, då vi flyttar henne till högskolan fem timmar bort och sedan börjar Sonen i gymnasiet i höst. Om fyra år är det hans tur att se om vingarna bär…

Livet har gått upp och det har gått ner. Ingen kan väl gå igenom ett liv utan motstånd och svårigheter och det är bara att traggla sig igenom. Ofta kommer man ju ut bättre på andra sidan det tunga  och för oss har hittills så varit fallet.

Rynkorna är många flera än för 23 år sedan, kilona likaså, men så är det bara och så är livet. Det är bara att hänga  med och vara tacksam för att jag har en livskamrat som tycker om att hänga med mig på livets berg och dalbana. Det är det inte alla förunnat… Grattis till oss!

Den 8.7 1995. Då det begav sig…

Ett tyst rop på hjälp, som ingen hör

Hon simmar varenda dag vid gymet. Långa, plågsamma, tunga tag i vattnet, men huvdet ner mot ytan.  I simdräkt och simmössa glider hon fram, nästan som en levande död. Ett skelett som lever. Bara lyfter huvudet och andas när hon behöver. Hon simmar länge och långt och som sagt, långsamt. Det finns inte mycket kraft kvar i kroppen efter en bra stund på löpbandet före. Hon springer inte, det tvivlar jag på att hennes utmärglade kropp ger henne energi till, men hon går, i förvånansvärt rask takt ändå. Gissar att hon också har satt upp  löpbandet på backe för att få lite mera motstånd.

På löpbandet har hon på sig säckiga kläder. vanligen blåa, hellånga joggingbyxor och en lång, vit, tröja, som täcker  hela hennes  överkropp.

Det är liv och rörelse runtomkring henne, men hon existerar endast i sin egen värld. Hälsar inte på ngn, ler inte, fokuserar på den dagliga träningen, som håller på att ta död på henne. Det pratas och skrattas och ungdomarna på simlaget tränar hårt de också, men i friskare, starkare kroppar. Kroppar som får tillräckligt med näring, som pga att de växer och utvecklas hela tiden, ibland är smalare och ibland lite tjockare. Normala kroppar om skall tjäna dem hela livet ut.

Ingen verkar märka det levande skelettet i simbassängen. Jag har säkert sett henne tusen ggr vid det här laget och ikväll frågade jag äntligen en bekant om inget kunde  göras, om ingen kan hjälpa denna kvinna, som så tydligt lider av anorexi och desperat behöver få hjälp.

Jag lutar mig neråt mot  en bekant kvinnan och viskar i hennes öra:

– Do you know  anything  about the lady swimming here every night? Do you know who she is or if she is receiveing any help?

Varpå mobilen tas fram av den bekanta kvinnan, ser lite förstrött på skärmen, surfar lite medan hon tänkte på sitt svar.Till slut kläcker hon ur sig:

-No, I don’t know who she is, but I guess she is suffering from a medical condition…

Jag svarade helt chockat:

– Yes, it’s called anorexia and she will not be around much longer! isn’t there anyone we can talk to to get some help for her?!

Varpå den bekanta kvinnan helt ignorerar mig och fortsätter att surfa på mobilen. Pratet och ståhejet fortsätter runtomkring mig medan jag tittar ut till simabssängen och den undernärda kvinnan igen. Nog är det ju märkligt ändå att här har vi en medmänniska, som helt klart behöver hjälp på alla sätt och vis, och ingen verkar bry sig nämnvärt, utan fortsätter att surfa på sina mobiler, prata och skratta sinsemellan och låtsas som om ingenting pågår…

Jag kände mig ledsen och illa till mods och gick upp till omklädningsrummet för att duscha och byta om efter mitt Zumbapass…