Uppsägning

Igår sade jag upp mig på jobbet. Det var länge ngt som jag hade gått omkring och tänkt på. Ni som följer dessa tankar och funderingar, vet att jag jobbade deltid under skolåret som dagistant. Tror det säkert heter ngt finare nuförtiden, pedagog…?

Jag jobbade på ett litet dagis med tre och fyraåringar och i mars när detta virus började härja hamnade vi att stänga våra dörrar. Det var verkligen vemodigt, men det går ju liksom inte att hålla småttingar i den åldern 2 m från varandra.

Vi var inte ens säkra på om vi skulle öppna våra dörrar igen.

Min chef hade redan planerat att gå i pension när allt detta började och gjorde och fullbordade sina planer. Jag har nu en ny chef, en som tagit över och som kommer att bli fantastisk. Tillika är hon en mycket god vän sedan 13 år tillbaka, då våra pojkar, som är i samma ålder, lekte med tåg och bilar tillsammans. Detta hjälpte mig inte i mitt beslut. Jag ville nämligen inte att min nya chef och goda kompis, skulle ta mitt beslut att avgå från jobbet som ngt personligt.

För en vecka sedan diskuterade jag saken med Maken. Tankarna jag hade om att avgå och stanna hemma på heltid. Han ville att jag skulle fatta mitt eget beslut, samtidigt som han inte stack under stol med att han gärna skulle ha mig hemma.

I era öron låter detta fruktansvärt gammaldags, jag vet. Amerikansk hemmafru helt enkelt.

Låt mig förklara:

I ett samhälle där läkare ( och många andra) inte har bestämda arbetstider och veckorna aldrig består av 40 arbetstimmar, utan enkelt 50-70, måste nästan en av föräldrarna jobba hemifrån, jobba deltid eller inte jobba alls. Det gick bra under normala omständigheter att jobba deltid, men nu har vi ju detta virus som vi tampas med…. Här i Minnesota är det på långt när över, fallen ökar på sjukhusen och Maken jobbar mera än normalt. Dagarna är långa, patienterna sjukare och ngn måste sköta ruljansen här hemma också även om barnen inte är barn längre, utan ungdomar.

Jag pratade med min nya chef och goda kompis igår. Hon var förstående och tog inget personligt, vilket var så väldigt skönt att höra. Om det går skall jag vikarierna när det behövs, men ännu vet hon inte riktigt hur detta skolår kommer att se ut på jobbet. Gruppen med 3 och 4 åringar krymps ner från 20 barn till endast 9 och babysidan, som normalt får ha 14 bebisar, kommer nu endast att ha 8 bebisar. En stor skillnad från det normala!

Ännu vet vi Inte hur skolgången kommer att se ut för våra två yngre ungdomar, vilket också bidrog till mitt beslut.

Det kommer helt onekligen att bli ett väldigt annorlunda skolår detta. Och jag måste säga att nu när beslutet är fattat, känns det rätt. Och det är ju huvudsaken.