En kväll på skärmen

Jag stängde just av den zoomande appen. Det är måndag kväll och återigen har jag spenderat två timmar med mina stickande väninnor. Alltid lika trevligt och alltid lika lärorikt. Denna grupp påbörjades för snart 20 år sedan, men nu har vi haft ett uppehåll på sisådär 10 år. I höstas ville en av väninnorna som startade gruppen från början börja träffas igen. För att ha ngt att se fram emot varje måndagskväll i dressa pandemitider och för att så att säga träffa andra som trivs med en stickning i famnen.

Det har tillkommit flera nya ansikten och gruppen varierar lite från vecka till vecka. Vi är också en grupp i varierande åldrar. Dottern med sina 20 år är yngst och en av de andra nya väninnorna i gruppen är 65 år fyllda och väntar ivrigt på sin första dos med vaccin mot Coronaviruset.

Oftast handlar dessa träffar via skärmen inte om djupa diskussioner. Mera om olika utbyten om åsikter och så diskuterar vi förstås de olika projekten som vi alla jobbar på.

Jag visade upp min spets som jag vid det här laget är nästan klar med och det var inte några hurrarop som den inbringade! Roligt var det! Speciellt eftersom jag minsann gnällde om denna spets i början. Och nu är den nästan klar!

Perfekt är den långt ifrån, men det stör mig faktiskt inte. Det är det som jag har lärt mig som räknas tycker jag och jag har lärt mig en hel del faktiskt! Jag tänker mig att jag kanske börjar på mera spets när den här första är klar, vi får se….

Nu har jag suttit stilla alldeles för länge och behöver röra på mig efter dessa zoom timmar.

Däremot gissar jag att det blir en aning mera stickning ännu ikväll…..