Covid fatigue

Eller kanske ni pratar om Corona trötthet där hemma? Ni vet det där som säkerligen satt in hemma också. Trött på restriktioner, trött på munskydd, trött på att inte kunna samlas, träffa andra osv osv.

Igår kväll hade Sonen med teatergruppen vid gymnasiet höstpremiär på pjäsen de ger under denna och nästa helg. Inte alls denna pjäs var det tänkt att de skulle ge från början, utan en pjäs baserad på Halloween, monster, mm. Och precis allt görs utomhus. I snön. I skogen bakom gymnasiet. Till råga på alt annat kom ju snön och hälsade på tidigare i veckan och inte har det blivit varmare heller, så snön finns kvar. Alltså ger ungdomarna denna jäs i snön nu också. Allt för att undvika att vara inomhus och samtidigt kunna spela teater. Pjäsen är egentligen flera små sketcher utspridda i skogen utefter stigar och grupper med åskådare går mellan de olika grupperna och tittar på en kort pjäs som ungdomarna uppför flera ggr per kväll. På grund av restriktionerna utomhus får de inte ha större än 64 åskådare per gång de uppför de olika, korta pjäserna. För att kunna ha så mycket publik som möjligt ger de pjäserna hela åtta gånger/kväll.

Som vanligt håller sig Sonen med det tekniska och den här gången har han titeln ‘master electrician’ och har hand om belysningen i skogen. Olika färger och lampor som skall lysa än si och än så på de olika grupperna med ungdomar som uppför pjäserna/sketcherna.

Igår kväll vid 23 tiden kom han hem glad i hågen och nöjd med kvällen. Dock en timme för det messade han Maken och ville åka med alla de andra ungdomarna till en restaurang för att fira kvällen. Den elaka pappan sade nej och Sonen var inte glad. Dock inte förvånad heller, eftersom denna familj inte ätit inomhus på en restaurang sedan i februari/mars. Enligt infektionsläkare som Maken hörde föredrag av igen för ngn vecka sedan är det inte alls rekommenderat att äta inomhus med en massa andra matgäster just nu. Mycket bättre att beställa maten, åka och hämta den och sedan äta hemma med dem man bor med.

Sonen visste förstås om detta. Har man en läkare till far så har man och vi bad honom bjuda hem kompisarna och så kunde de sitta utomhus runt en brasa och vi kunde bjuda på ngt gott. Sonen tyckte i och för sig att detta var en bra ide, men ville vi verkligen ha hem 40 stycken ungdomar?!

Det blev sist och slutligen ingen som åkte till restaurangen i alla fall eftersom det hann bli så sent innan allting hade städats upp efter kvällen i skogen. Lika bra var det tyckte mamman, eftersom det betydde att Sonen inte missade ngt pga att han hade föräldrar som var så stränga.

Det är onekligen en tung tid vi lever i. Ingen frågan om den saken. Tungt för barn och ungdomar att inte kunna träffas lika lätt som förut eller ha skola som vanligt. Tungt för de äldre som är mera eller mindre ensamma i sina hem och tungt för vuxna som jobbar hemifrån och sällan umgås med ngn annan än den egna familjen.

Samtidigt tror jag det är viktigt att försöka hålla lite perspektiv på detta hela. Innan allt detta med Covid är över har det säkert gått kring två år sedan smittan tog sin början i Wuhan, Kina. Två år i en människas liv är egentligen en rätt kort tid ändå. En fas i livet som just nu känns tung och lång, men som säkert kommer att verka väldigt avlägsen om tio år. Inte mycket mera vi kan göra än att kämpa vidare och hålla ut….