Mobilen ringde ganska strax efter att Sonen hade åkt iväg imorse. På fredagarna har han självständiga studier och gymnasiet städas grundligt medan alla elever studerar hemifrån. Förra veckan hade skolan sitt första Covid fall, vilket i denna pandemi inte är ngn överraskning.

Alltså hade Sonen tid för sin allra första lektion i cockpiten imorse! Han börjar nu sin utbildning att bli pilot för små plan. Som han längtat! Förra helgen åkte Maken med och skrev under allt pappersarbete eftersom Sonen är under 18. Det är detta som Sonen har arbetat så hårt för hela våren och sommaren. Pilotlicens!

Efter ca.15 minuters frånvaro ringde det i min mobil och jag svarade genast då jag såg Sonens nummer på skärmen. Han befann sig fortfarande på motorvägen och hade just fått en sten i vindrutan från en förbipasserande långtradare och vindrutan sprack!

Orolig var ha verkligen. Han körde nämligen sin pappas Audi!

Jag bad honom att komma av motorvägen så fort det gick och köra på mindre vägar fram till flygfältet. Sedan ta en bild av sprickan och skicka den åt mig. Jag väntade mig en stor spricka över hela rutan, men när bilden kom var det nog sist och slutligen inte så farligt. Jag bad Sonen fråga hans flyginstruktör för tejp och tejpa sprickan på insidan och utsidan av vindrutan och sedan skulle han nog kunna ratta hem i Audin.

Sagt och gjort. Sonen kom lyrisk men också lite orolig, hem efter sina första tre timmar i luften och parkerade i garaget. Vid detta laget var Maken hemma från en tung natt på jobbet och vi tog oss båda en titt….. Vindrutan behövs nog helt klart bytas ut, men tack och lov var det inte så farligt som jag först befarade och Sonen kom ju hem helskinnad. Vilket var viktigast av allt!