Tyst i huset och knarr under fötterna

Denna lördagsförmiddag kändes onekligen en aning kaotisk innan lugnet lade sig. Dottern packade allt det hon hade med sig plus julklappar och annat hon hade samlat på sig den senaste månaden hemma för att återvända tillbaka till universitetet där vårterminen tar vid om en dryg vecka. Eftersom rumskamraten testade positivt för Covid för en vecka sedan, hamnade Dottern att bo hemma längre än planerat. Karantäntiden är nu över för rumskamraten och Dottern var redo att återvända till studielägenheten.

Efter att Dottern åkte iväg, åkte också Sonen iväg på sina lördagsaktiviteter och Maken och Lilly hunden styrde kosan nordvästerut till (sommar)stugan för en snabb avstickare över helgen. Jag hade från början tänkt åka med, men planerna blev hastigt och lustigt ändrade när det stod klart att Sonens hjälp behövdes bakom kulisserna ( i teatervärlden alltså) vid gymnasiet hela dagen. Vilket i sin tur betydde att Lillasyster skulle bli ensam hela dagen lång. Jodå, hon är mycket kapabel att klara sig på egen hand, men är man (höns)mamma så är man sade mamman och stannade hemma.

Medan Lillasyster jobbade på läxor denna lördag, beslöt jag mig för att ta en välbehövlig vinterpromenad. Vilodag från Peloton innebar att jag behövde röra mig på annat sätt.

Det blev en härlig, men kall promenad kring den närliggande parken. Jag borde verkligen ha haft på mig mera kläder än vad jag hade. Mina ben var alldeles stelfrusna då jag kom innanför dörren hemma igen. Stora hunden Lilly hade åkte med maken till stugan och Fiona är verkligen inte ngn vinterhund, så jag gick alldeles solo runt parken och sedan hem igen. Det knarrade så fint under fötterna efter gårdagens snöfall som pågick hela dagen och solen sken så vackert. Definitivt redan högre på himlen och trots kylan smälter den bort snön från asfalten på uppfarten. Långsamt, men säkert går vi mot våren igen….