Idag flaggar vi….

… med finländsk ‘windsock‘ ( USAs motsvarighet till vimpel) fast det är den fjärde juli och USAs 243e födelsedag! Egentligen borde ju nog USAs flagga vara upphängd eller kanske båda, men en sådan behöver ännu inhandlas till stugan!

Dagen har bjudit på omväxlande väder, men lite åkande med båten hanns med innan regnet var ett faktum och egentligen avlöste det den tjocka, kvava hettan. Revbensspjäll grillades i regnet, tack och lov fick Maken kolen tända trots strilande droppar.

Gott blev det med sallad och bruna bönor till.

Nu har mörkret sänkt sig, barnen tittar på film medan det smäller utomhus av alla fyrverkeripjäser runtom sjön. Så fort barnen ( ungdomarna) är klara med sin film, skall vi gå ut och bidraga till firandet med våra egna smällar och färger.

Happy fourth of July everyone!

Tärningen är kastad…

Denna måndag, denna första vårlovsdag  för min del, satte jag mig i bilen vid elva tiden och körde de 40 kilometrarna  till St.Paul och the Application Support Center.

När jag väl kom dit, tog min tid högst tio minuter och sedan var det bara att köra hem de 40 kilomtrarna igen! Pust alltså! Vad skönt att man inte behöver köra den rundan varje dag!

Anledningen till allt detta körande för så få minuter var att jag hade fått tid att fotograferas och sedan skulle min fingeravtryck tas, endast av högra handen denna gång. Detta  gjordes för mina ansökan att få amerikanskt medborgarskap. Detta var den den första etappen.

Nu börjar väntan på att bli inkallad till intervjun. Under denna intervju skall jag förhöras i amerikansk historia och hur hela riksdagen  och regeringen är uppbyggd. Både på det federala planet och det statliga. Frågor om grundlagen, georgrafin i stora drag och vem som styr landet kommer jag att behöva besvara. Detta kommer jag att plugga till.De flesta av svaren tror jag nog att jag kan, men en del av dem är nog knepigare, så det är nog bäst om jag läser på där.

Den andra delen av intervjun kommer att bestå av prov i det engelska språket. Ironin i detta är dock att USA faktiskt inte har ngt officiellt språk i sin grundlag, så om jag riktigt ville bråka, kunde jag be att få göra intervjun på, varför inte ngt så enkelt som… svenska! Dock tror jag inte att detta skulle gå hem, men försöka kunde man ju…. Om jag dessutom framhävde detta ppå det engelska språket, med officiella termer och allt, kunde de knappast påpeka att jag inte kan språket!

Nu är jag sällan ngn som ställer till med bråk, så då kallelsen kommer, är det nog bara snällt att sätta sig i bilen och åka iväg igen för att göra intervjun. Dock kan det ta tid… Nu skall alla mina papper gås igenom och väntetiden verkar vara enormt lång för denna process. Jag hoppas bli medborgare före nästa presidentval, så att jag får rösta ( för gärna en demokratiskt kvinna. Det finns redan flera som vill ställla upp! Hillary Clinton kanske inte vann i det förra valet, men hon öppnade däremot dörrar för andra kvinnor att våga komma fram ur skrymslen och vrår!) och förhoppningsvis ändra klimatet där på östkusten.

Vi får se….

Under tiden får jag plugga vidare om USAs grundlagar och historia….

 

A Class Act

Ja, så beskrev min arbetskamrat kvinnan som skrev boken som jag just har läst färdigt. Michelle Obama, hustrun till USAs förra president Barack Obama. Boken Becoming har översatts till över tjugo språk och kom ut i november i förra året. Det är redan två år sedan paret Obama lämnade Vita huset och det är många av oss som skulle vilja se dem tillbaka där. Tyvärr har Michelle Obama inget som helst intresse av politik och att försöka bli den första kvinnliga presidenten i detta stora, komplicerade land.

Om du råkar ha intresse av politiken i detta land, läs boken. Om du däremot inte har ett minsta gnutta intresse av politiken, men vill lära känna en godhjärtad, mycket intelligent kvinna, läs boken.

Michelle Obama, som ogift Robinson, är född och uppvuxen i mångmiljonstaden Chicago i ett av arbetarkvarteren. Hon bodde i spartanska förhållanden med föräldrar som älskade varandra, henne och henens äldre bor. Henens pappa var fabriksarbetare och hennes mamma var hemma med barnen medan de var unga. Familjen hade inte mycket att leva av, men klarade sig bra på det de hade och snålade med utgifterna för att kunna göra en avstickare på en kort semesterresa varje sommar.

Michelle och henens bror Craig uppmuntrades att sikta högt och båda två fortsatte från grundskolan till högskoleutbildning på universitet, vilket inte alls är ngn självklarhet i det här landet där sådana studier är väldigt dyra. Lån finns att få och erbjuds sgs alla, men ofta i arbetarkulturer uppmuntras inte unga att fortsätta att studera. USA har inget officiellt klassystem förstås, på pappret är alla lika, men verkligheten är ngn helt annat.

Michelle Robinson blev, mot alla odds utbildad advokat och började jobba på en stort företag i downtown Chicago, där hon träffade sin blivande man Barack.

Boken är välskriven och intressant. Skriven av Michelle själv och komplett med fotografier från henens barndom, livet med Barack och sedan livet i Vita huset. Språket är lätt och hon skriver på ett ärligt och uppriktigt sätt hur hon försöker, och ofta lyckas, hjälpa minoriteterna i Chicago och senare som First Lady. Även i dagens USA har man helt enkelt inte den rätta hudfärgen om man inte är vit, blond och blåögd. Vem som helst kan påstå ngt annat, men fortfarande lever och frodas rasismen i detta land. Mera på vissa ställen, och mindre på andra ställen. För detta par att bli USAs första, svarthyade presidentpar var fantastiskt och vilket presidentpar sedan! De hade klass och stil och inga skandaler kom de med heller.

I slutet av boken beskriver Michelle Obama också besvikelsen över Donald Trump och hans vinst för att bli USAs 45e president. Att han faktiskt vann och fortsatte med sin vulgära, avskyvärda stil, trots att han nu besitter den högsta posten i landet. Vad säger detta om USA? Väljarna i detta land är många, kommer från många olika håll i landet, med lika många olika bakgrunder, stater och kulturer. ( Landet har runt 300 miljoner invånare.) Hillary Clinton skulle ha vunnit med tre miljoner röster om inte  ‘the electoral college‘  skulle finnas, men nu finns det ju tyvärr och alla vi som ville att hon skulle vinna, får bara hoppas att Trump inte vinner i nästa val.

Jag gissar att det kommer att ta länge innan USA kommer att få se ett sådant fantastiskt presidentpar på den posten igen. Barack och Michelle Obama kanske inte alltid gjorde de bästa besluten, men en sak är helt säker. Deras klass, stil, medmänsklighet och empati är av en helt annan kaliber än den clown som behåller posten nu.

Läs boken. Michelle Obama har fått ännu en till beundrare i mig! ( Just nu klassas hon som den mest beundrade kvinna i USA!)

Jodå, visst firade vi!

Det har varit tyst här på min blogg ett tag. Inget särskilt har väl pågått, men barnen är hemma från Arkansas och livet är igen som det skall vara,. Full rulle, men på ett annat sätt, eftersom det är sommarlov!

Igår firade vi förstås, USAs Nationaldag.. Vädret bjöd på helt normalt juliväder för oss här i norra Mellanvästern. Just över 30 grader varmt och en tung och kvav luftmassa har hittat hit från de södra delarna av landet.

Vi grillade och åt gott. Svärmor och Svärfar kom naturligtvis på besök och åt med oss. Trots den tryckande värmen, satt vi ute på nätverandan och åt. Takfläkten snurrade på högsta hastighet och det gick faktiskt bra att sitta ute, så länge man satt stilla och  i skuggan.

Barnen  väntade, väntade och väntade på mörkrets inbrott. Trots  att vi vid det här laget  har stora barn, så är det lika roligt varje år med fyrverkerierna som vi köper! Nu får de ju själv springa omkring med sprakastickorna  ( tomtebloss heter de väl på riktig svenska…?!) och bara det i sig själv är ju hur kul som helst.

I delstaten Minnesota är inte alla fyrverkerier lagliga, endast de som står på marken och stilla i en låda får användas av privatpersoner. Alltså inget uppskjutande av raketer. Dock är de vanliga raketerna helt lagliga i grannstaten till öster, Wisconsin, så ni kan ju gissa att en hel del av Minnesotas befolkning vallfärdar till Wisconsin för att köpa dessa.

Dock höll  vi oss på den lagliga sidan och Maken hade köpt ett stort paket med olika fyrverkerier som vi brände av igår kväll. Och jag måste säga att de nog duger riktigt bra de också. Huvudsaken var ju att barnen hade skoj och de hade de verkligen!

Happy fourth of July!

Fast  hos oss firade vi egentligen  igår, söndag eftersom Maken tillbringar årets upplaga av nationaldagen på jobbet.

Det blev traditionsenligt gott och grillat till middagen och sedan en flagga till efterrätt…

image

Jag och Maken skötte om huvudrätten, medan barnens skötte om efterrätten.

Efter mörkrets inbrott vid 21.30 tiden  blev det sedvanliga fyrverkerier och sprakastickona, som vi säger hemma i Jakobstad. Inte riktigt säker på vad de egentligen heter på svenska… En fin nationaldag blev det dan före dan så att säga…

Traditionsenligt så det förslår….

…. men absolut inget fel med det, denna ‘Fourth of July weekend’. Vi har firat USAs självständighet i helgen och grillade ( väldidigt goda, tack maken!) revbesspjäll till middag igår dagen till ära och till detta hörde också traditionsneligt kokad majs. Finns det ngt mera amerikanskt än majskolvar? Skulle i så fall vara jordnötssmör, men det är, pga Lillaysters allvarliga allergi, inte ngt som vi serverar i detta hem.

Senare på kvällen åt vi jordgubbstårta och sköt up  det som barnen hade väntat på hela dagen… fyrverkerierna förstås!  🙂

Våra barn med grannbarnen...

Våra barn med grannbarnen…

image

Denna bild är tagen från grannarnas hem mitt emot vårt. Det är vårt hem som syns i bakgrunden med garaget öppet.

image