Vandringsleden som vi besökte idag på eftermiddagen var nog mera lera än vad den var sand. trots nätternas kalla temperaturer. Solens strålar lyckades ändå värma upp marken och göra den nästan farligt hal på sina ställen.

Maken och jag gick efter varandra och turades om att hitt de lämpligaste och torraste ställena att lägga ner fötterna på . Det var ingen lätt vandring på sina ställen och det gällde att hålla tungan rätt i munnen så att vi inte mitt i allt landade i lera.

Det var dock vackert. Trots allt det bruna och gula som vid det här laget borde vara snötäckt. Solen sken och det blev varmt. Så pass varmt att mina nya, varma vantar inköpta igår hölls i handen och vinterns dunjacka hade dragkedjan dragen långt ner till magen.

Kartan visade en lång vandringsled, med 22 km eller 11 km att välja emellan, men med Makens återuppståndna problem i högra foten, var det inte tal om några långa vandringar. Det visade ju sig också vara alldeles för lerigt och halt för sådana sträckor.

Vi beslöt oss för att gå till den lilla kojan eller stugan som var närmast parkeringen och det visade sig vara ett bra val i all fall eftersom Maken redan halvvägs dit gjorde sitt bästa för att inte visa att han haltade. Det gjorde rejält ont i foten, men tuff som han är, fortsatte vi den korta vandringen.

Det tog oss inte särkilt många minuter att komma till den lilla sjön Alpine Lake. Det förvånade oss faktiskt båda två att denna sjö faktiskt inte räknades son en ‘pond’ istället för en sjö, men tydligen inte.

Här hade Herr Bäver varit framme för en tid sedan. Varför han inte fällt trädet helt är ju en gåta, men lite kul var det ju att se. Några bäverdammar såg vi inte till.

Kort, men härlig blev vår vandring. Efter denna selfie styrde vi kosan tillbaka till parkeringen och bilen igen och en Make med ont i foten fick vila. Han hade visserligen spenderat hela förmiddagen med att hugga ner träd för att förbereda garaget som förhoppningsvis byggs nästa sommar, så det var kanske inte så konstigt att foten var färdig för dagen….