Det är mars och de olika, lokala skolkörerna tävlar mot varndra. I tävlingarna ingår också solon och i eftermiddags sjöng Dottern sitt solo. Iklädd sin konservativa och ja, rätt fula, svarta körklänning, stod hon där och sjöng inför ett nästan tomt auditorium. Maken och jag åkte för att lyssna  till det klassiska solot förstås. Dottern hade  förberett sitt  solo på italienska i klassisk stil, nästan som i en opera och klarade av det riktigt bra, om jag som mamma får säga det själv! Hon tar inga sånglektioner, vilka ges till flertalet körelever på gymnsiet, Dottern har helt enkelt för fullspäckat schema för att ta sånglektioner.

Domaren som hörde på, en sånglärare själv, var helt fantastisk! Positiv, men han gav ändå  bra kritik. Hur hon skulle förbättra sången, hur hon skulle andas rätt osv, osv. Både Maken och jag var helt imponerade av denna musiklärare! Ävenom  Dottern inte skulle komma vidare i tävlingen, lärde hon sig en hel del på några futtiga tio minuter. Det var verkligen mödan värt tyckte föräldrarna och berömde Dottern, som faktiskt gjorde riktigt bra ifrån sig, men som tävlade mot en hel del andra elever som,  av flertalet tar, sånglektioner. Vi får se hur det går…. Fortsättning lär följa…