Fredagskväll och skolkarneval

Jag hade förhandsköpt biljetter via Lillasyster, så vi stod inte i denna kön väldigt länge, utan kunde gå rakt in i skolan då dörrarna öppnades strax före 18. Skolkarneval upplaga skolår 2019 skulle gå av stapeln och naturligtvis var Lillasyster med mor på plats.

Om det hade varit upp till modern, skulle hon helt enkelt ha släppt av denna Lillasyster framför dörren på skolan och sedan åkt hem igen, men eftersom föräldrarna ombeds närvara,  gjorde jag som jag snällt hade blivit tillfrågad och stannade för festligheterna.

Det kom säkert lika mycket elever och föräldrar som de senaste två åren vi var med för skolans korridorer var proppfulla.

Lillasyster som hade hand om sina biljetter, gick direkt till rummet där man fick köpa ‘gently used stuffed animals’ och kom glad i hågen därifrån efter bara en liten stund, med en ny kompis:

Lyckligare unge fick man leta efter! Den nya kompisen fick genast namnet Rainbow Sunshine. 

Sedan stod vi i kö en stund för att få oss en bit pizza till middag. Lillasyster fick återigen betala med sina biljetter och efter att vi ätit hade hon  endast 15 stycken biljetter kvar att använda till olika lekar och spel. Den stränga mamman hade redan vänligt men bestämt berättat att hon inte tänkte köpa ytterligare biljetter eftersom kvällen redan hade börjat med 40 stycken biljetter. ( Föra att undvika kontantbetalningar vid de olika spelen och lotterierna m.m, används biljetter som man på förhand har betalat för. En biljett såldes för $0.50 USD.) Det var bara för Lillasyster ratt gilla läget, men det var faktiskt inga problem. Efter maten hittade hon ju  bästisarna!

Dessa bästisar valde alla att få sina ansikten målade vilket var en av de många aktiviteterna. Lillasyster till vänster blev naturligtvis en enhörning, medan kompisen S i mitten valde morrhår och kattnos och kompisen E valde en fin fjäril.

Lillasyster var mycket nöjd med sin målning och ville förstås inte riktigt tvätta bort den efter att vi hade stannat till slutet av festen och kommit hem. Fast hon tvättade ju förstås bort den i alla fall och kvar finns bara fotona som jag tog av henne.

Det belv en trevlig kväll, trots att jag faktiskt inte hade sett fram emot den. Bästisarna har trevliga mammor och vi tre gick omkring med kompisarna, vilket  blev riktigt roligt. Med så mycekt ståhej och elever och vuxna över hela skolan, var det svårt att hålla en vettig konversation, men vi gjorde så gott vi kunde.

Klockan 20.30 började uppstädningen och det var dags att åka hem efter en lyckad kväll. Skolan hade säkert lyckats få in en hel del pengar, vilket är den egentliga orsaken till detta enorma jippo varje år.

Detta blev Lilalsysters sista skolkarneval efetrsom hon fortsätter till mellanskolan i höst och där hålls inga sådana här jippon. Hon är nog lite besviken över detta skulle jag tro, men om hon vill kan vi ju alltid besöka lågstadiets karneval igen nästa år….

 

Då åskan går…

… och blixtarna avlöser varandra tätt medan regnet öser ner, känns det minsann motigt att stiga upp en måndagsmorgon. Lillasyster ville  inte åka till skolan. Kom in i Makens och mitt sovrum vid 06.30 tiden och kröp ner på hans sida av sängen:

– Mamma, det regnar. Måste jag åka till skolan idag? Jag vill inte….

Och visst förstod jag henne, fast jag såklart inte lät henne stanna hemma. Själv har jag, som alltid måndagsledligt och mat skall köras hem från butiken igen, men innan dess skall ett Zumbapass klaras av.

Båda barnen befinner sig nu  i sina respektive skolor, Maken söver ner världen på jobbet och själv skall jag byta om till träningskläder. Zumban kommer verkligen att sätta en färgklick på denna gråa början på dagen.

Vi hörs!

His and hers grillar ute på verandan står torra under sina skynken i den hårda vinden och det nerösande renget….

Och så till sist, lite mera Zumbamusik. Bara för att sätta ltie sprätt på denna gråa dag…

Palmsöndag

Stilla veckan inleddes med förmiddagens firande av palmsöndagen i kyrkan. Alla som vlle vara med att klä ut sig i tidsenlig klädsel och veva palmblad högt upp i luften i paraden som tågade in i kyrkan i förmiddags fick vara med. Månad barn deltog naturligtvis, men också  flera vuxna. Församligen bänkad inne i kyrkan höll också sina palmblad högt tlll den härliga, jublande musiken. Palmsöndagen, inleder ju som bekant den kristna Stilla veckan som kulminerar i påskfirandet nästa söndag och är helt klart, om inte den största, den viktigaste högtiden inom den kristna kyrkan.

Dock fortsatte ju inte jublet  under hela  Stilla veckan. Under predikan hjälptes tre karlar åt att dra in ett tungt träkors in i krýrkan som sedan restes under total tystnad. Prästen hängde en törnekrona högst upp medan tystnaden förblev påtaglig.

Ett mäktigt ögonblick, som upplevs varje år, men förblir mäktigt.

På eftermiddagen åkte vi tillbaka till kyrkan faktiskt, men denna gång var orsaken en helt annan. En konsert gavs av den fantastiska blåsorkestern Encore Wind Esemble bestående av ca. 40 professionella musiker. Denna orkester har verkat i Tvillingstäderna i 22 år och det var ju verkligen synd att vi inte har hört dem förut, för de var fantastiskt duktiga. Dock var Lillasyster en aningen besviken eftersom det inte fanns ngn harpa med denna gång, men hon tyckte nog sist och slutligen att konserten var mycket bra, trots att att harpan uteblivit den här gången….

En trevlig avslutning på denna palmsöndag fick vi med Svärföräldrana över pizza och nu är det då dags för arbetsveckan att ta vid igen. Åtminstone har det inte lovats ytterligare snö denna kommande vecka. Alltid något…!

 

Ny Zumbamusik att förgylla helgen med

Det blev ett äntligen ett Zumbapass denna lördagsförmiddag.Gått några veckor sedan sist igen. Naturligtvis kändes det i både armar och ben, men det härliga var, trots uppehållet igen, att grundmotionen verkar I alla fall finnas kvar.

Två rätt nya sånger fanns med i dagens spellista och även om jag inte har ngn häftig liten videosnutt av mig själv i Zumbatagen, så vill jag dela med mig av den härliga sydamerikanska musiken.

Man kan liksom inte göra annat än att gunga med i rytmerna och helt enkelt bli glad av denna härliga musik!

Njut! Och kanske hitta på dina egna Zumbasteg…?!

The Music Man

Löragskvällen avnjöts på allra bästa sätt. Vi gick på amatörteater! Det finns nämligen en teatergrupp, the Glory Players vid kyrkan dit vi hör och de senaste tre månaderna har de jobbat hårt på musikalen Musikmannen ( fri översättning.).

Handlingen utspelar sig i Mellanvästern på 1912. Nämligen i delstaten Iowa, som ligger rakt söder om Minnesota och är grannstat med oss. Tänk er Lilla huset på prärien. Samma slags kläder och samma slags småstäder och jargong. Musikstilen likaså och härlig humor, dans och sång. Till den idylliska småstaden River City ( upphittat. Finns ingen stad med det namnet i Iowa.) kommer försäljaren och skojaren Harold Hill. Han skapar problem i staden, problem som inte ens finns, för att sedan lösa problemen och få större popularitet. Naturligtvis finns det en romans invävd i handlingen också. Harold Hill förälskar sig i innehavaren av stadens bibliotek, Marian och hon har inget som helst intresse av nykomlingen. Till en början i alla fall…

Kyrkan var inte helt fullsatt, men för att vara den femte av sex föreställningar totalt, var vi en hel del som fick ta del av denna fina föreställning igår kväll.

Varken Maken eller jag var med i pjäsen, men vår familj representerades av Sonen, som har skött en del av det tekniska arbetet genom att sköta om strålkastarbelysningen!

I denna makapär åker han nästan ända upp till taket med sin strålkastare och skiner den enligt manuskriptet på skådespelarna under hela den två och en halv timme långa pjäsen.

Här stod han igår kväll, strax innan pjäsen skulle börja.

Nu på söndagseftermiddagen, i skrivande stund faktiskt är han och alla de andra som är med, nästan helt igenom den sjätte och sista föreställningen för den här gången. Det blev verkligen en lyckad musikal och det är bara att gratulera alla som deltagit!

A Class Act

Ja, så beskrev min arbetskamrat kvinnan som skrev boken som jag just har läst färdigt. Michelle Obama, hustrun till USAs förra president Barack Obama. Boken Becoming har översatts till över tjugo språk och kom ut i november i förra året. Det är redan två år sedan paret Obama lämnade Vita huset och det är många av oss som skulle vilja se dem tillbaka där. Tyvärr har Michelle Obama inget som helst intresse av politik och att försöka bli den första kvinnliga presidenten i detta stora, komplicerade land.

Om du råkar ha intresse av politiken i detta land, läs boken. Om du däremot inte har ett minsta gnutta intresse av politiken, men vill lära känna en godhjärtad, mycket intelligent kvinna, läs boken.

Michelle Obama, som ogift Robinson, är född och uppvuxen i mångmiljonstaden Chicago i ett av arbetarkvarteren. Hon bodde i spartanska förhållanden med föräldrar som älskade varandra, henne och henens äldre bor. Henens pappa var fabriksarbetare och hennes mamma var hemma med barnen medan de var unga. Familjen hade inte mycket att leva av, men klarade sig bra på det de hade och snålade med utgifterna för att kunna göra en avstickare på en kort semesterresa varje sommar.

Michelle och henens bror Craig uppmuntrades att sikta högt och båda två fortsatte från grundskolan till högskoleutbildning på universitet, vilket inte alls är ngn självklarhet i det här landet där sådana studier är väldigt dyra. Lån finns att få och erbjuds sgs alla, men ofta i arbetarkulturer uppmuntras inte unga att fortsätta att studera. USA har inget officiellt klassystem förstås, på pappret är alla lika, men verkligheten är ngn helt annat.

Michelle Robinson blev, mot alla odds utbildad advokat och började jobba på en stort företag i downtown Chicago, där hon träffade sin blivande man Barack.

Boken är välskriven och intressant. Skriven av Michelle själv och komplett med fotografier från henens barndom, livet med Barack och sedan livet i Vita huset. Språket är lätt och hon skriver på ett ärligt och uppriktigt sätt hur hon försöker, och ofta lyckas, hjälpa minoriteterna i Chicago och senare som First Lady. Även i dagens USA har man helt enkelt inte den rätta hudfärgen om man inte är vit, blond och blåögd. Vem som helst kan påstå ngt annat, men fortfarande lever och frodas rasismen i detta land. Mera på vissa ställen, och mindre på andra ställen. För detta par att bli USAs första, svarthyade presidentpar var fantastiskt och vilket presidentpar sedan! De hade klass och stil och inga skandaler kom de med heller.

I slutet av boken beskriver Michelle Obama också besvikelsen över Donald Trump och hans vinst för att bli USAs 45e president. Att han faktiskt vann och fortsatte med sin vulgära, avskyvärda stil, trots att han nu besitter den högsta posten i landet. Vad säger detta om USA? Väljarna i detta land är många, kommer från många olika håll i landet, med lika många olika bakgrunder, stater och kulturer. ( Landet har runt 300 miljoner invånare.) Hillary Clinton skulle ha vunnit med tre miljoner röster om inte  ‘the electoral college‘  skulle finnas, men nu finns det ju tyvärr och alla vi som ville att hon skulle vinna, får bara hoppas att Trump inte vinner i nästa val.

Jag gissar att det kommer att ta länge innan USA kommer att få se ett sådant fantastiskt presidentpar på den posten igen. Barack och Michelle Obama kanske inte alltid gjorde de bästa besluten, men en sak är helt säker. Deras klass, stil, medmänsklighet och empati är av en helt annan kaliber än den clown som behåller posten nu.

Läs boken. Michelle Obama har fått ännu en till beundrare i mig! ( Just nu klassas hon som den mest beundrade kvinna i USA!)

Överraskande duktiga….

…. var gymnasiets elever i måndags då vi gick på konsert med tre av skolans fem stråkorkestrar. De flesta av eleverna började spela när de började på sexan i mellanskolan och nu är de på nian, vilket hos oss är det första året i gymnasiet.

Sonen, längst in i bilden, spelar bas. Detta är hans fjärde år och han har lärt sig en hel del. Musikalisk som sina två syskon är han också och skulle gå längre och lära sig mera…. om intresset fanns.

Det är synd, men inför nästa läsår har han valt bort orkestern till förmån för andra, mera datainspirerade ämnen.

Samtidigt tycker jag inte att barn/ungdomar skall tvingas till att hålla på med ngt som inte intresserar eller förnöjer. Med undantag av läxor och skolarbete då förstås.

Så när skolåret är slut gissar jag att vi får börja söka med ljus och lykta efter ngn som vill köpa ett stort instrument av oss då…. Intresserad? ( bara så att inga misstag uppstår: du står själv för portot…! 🤔😝)