… sitter jag nästan i mörkret med ett glas vitt. Det blev en lite jobbigare kväll än vad jag hade tänkt mig och detta berodde inte på åskstormen.

Låt mig ta det från början…

Grannarna, goda vänner är de också, äger en stor, svart hund. Han är söt, verkligen, med sin stora, svarta päls och sin yviga svans.

För ett och ett halvt år sedan, vid sju års ålder flyttade denna stora hund in på vår gata. Han blev adopterad av grannarna, som inte visste mycket om hans förflutna, men visste att han var lite lömsk… Så pass lömsk att Maken, helt utan förvarning blev biten i handen första gången han träffade honom!

Detta var i november 2016. Sedan dess har grannarna lagt ner massor med tid och träning på denna hund för att förhoppningsvis få honom att bli mera pålitlig. Alla ni som är eller har varit hundägare, vet att man inte kan lära gamla hundar sitta, eller hur?

Ikväll blev det Lillasysters tur! Hon försökte gå förbi hunden, såg snabbt på honom, varpå hunden steg upp och utan förvarning nafsade henne i handen! Tack och lov var såret inte allvarligt och blödde inte ens, men Lillasyster blev skräckslagen!

Hon kom genast hem och det tog mig en bra stund att få henne nerlugnad. Salva med antibiotika satte vi på såret och ett plåster ovanpå detta.

Grannflickorna får komma hit till oss istället, våra barn går inte längre dit på besök.

Skulle det vara vår hund, skulle han ha sövts ner för länge sedan….