Man tycker ju att vi som är bosatta här i norra USA och har snö och kallt precis som ni har hemma i Norden, borde ha uppfostrat våra barn till skidåkare av alla de slag. På längden, på bredden, på höjden och nerför backar, men icke. Åkt skridskor har vi gjort de seanste fem vintrarna eller så, men det här med att skida är ett sådant företag här i Tvilllingstäderna. Inte alls lika lyxigt som då jag var barn. Mamma tog fram våra overaller, kokade kaffe som hälldes på termos, skalade apelsiner och matsäcken packades. Ibland följde också en eller annan kakbit eller ett småbröd med. Skidorna vallades av skidkunnig far och sedan gick vi över gatan till skidspåret och åkte iväg under vackra söndagseftermiddagar.
Här skall det åkas till ett spår och eftersom vi inte har skidutrustning skall den hyras. Vilket i och förs sig är rätt lyxigt när man inte vet om detta är en sport man trivs med, men huj, vilka priser de täcks ta!
Och egentligen var det inte längdskidåkning vi skulle prova på, den var ‘inner tubes’ som barnen hade velat åka. Vi skulle alltså till pulkbacken!
Eftersom den lediga jullovsonsdagen bjöd på ngn minusgrad och strålande sol, var vi inte de enda som hade tänkt åka i backarna denna dag. Det formligen kryllade av folk och när vi kom fanns det inga stora gummiringarna kvar att åka på! Alla var uthyrda och man gav ut numror till de som var villiga att vänta på sin tur.
Det ville inte barnens göra och så blev det att hyra skidutrustning och pröva på denna sport istället.
Fast jag åkte mycket skidor som barn, har jag inte skidat nästan alls sedan flytten hit pch det märktes verkligen! Jag föll inte i backarna, tack och lov, men oj, oj OJ vad rostig jag var! Dessutom behövde ju den rostiga mamman visa sina nybörjarbarn hur det går till när man åker dessa skidor!
Att hela skidspåret började med en lång backe hjälpte ju inte percis, men efter denna djärva början, var det bara för alla att komma upp på fötterna igen och börja staka sig fram då. Jag tror att barnen var lite överraskade hur pass mycket svårare det är än vad det ser ut att vara. Elljusspåret var 4,5 km långt, vilket faktiskt var längre än vad jag trodde att det var, för igenom kom vi ju!
Lillasyster var duktig och kämpade på, fast hon föll en hel del. Dock klarade hon sig utmärkt i nedförsbackarna efter att jag hde visat henne hur hon skulle böja sig framåt och hålla sig mjuk i knäna och stavarna bakåt. Uppförsbackar var däremot en hel del svårare och två ggr blev det att hon helt enkelt tog av sig skidorna och gick uppför vid kanten.
Hur de äldre två klarade sig vet jag faktiskt inte riktigt. De åkte snabbare än Lillasyster och mig och när vi träffades efter avslutat varv, verkade de rätt nöjda. Dock tror jag att Storasyster var nöjd av en helt annan orsak. Hon hade nämligen tappat sin mobil ur jackfickan i skidspåret och hade sökt rätt länge efter den! Till slut gick hon in till uthyrningen och frågade om ngn hade sett den. Till all lycka hade ngn lämnat in den och Dottern fick den tack och lov tillbaka! Inte undra på att denna Dotter var nöjd!
Så, ja, så här summa summarum, är vi lång ifrån redo för ngt VM i längdskidåkning, men roligt att vara ute och prova på, var det verkligen!
