Det var en gång, för inte alls så länge sedan ett par unga svanar som var ute och flög. Det var vår i luften och det var dags för dem att söka ett nytt ställe att slå sig ner för sommaren. Stället  som hade använts förra sommaren hade tagits av ett annat fågelpar och fast Herr Svan hade varit väldigt högljudd, flaxat med vingarna och skränat på sitt allra bästa svansätt, hade den yngre svanhanen endast tittat på den äldre med en frågande min. Frustrerad snäste herr Svan ngt om ‘dagens ungdom’  till den yngre svanen som bara fortsatte att titta frågande på honom.

Herr Svan simmade tillbaka till frun och bad henne packa ihop det lilla de hade samlat på sig under det gånga året och sedan flög de iväg. Hon sade inte mycket åt sin make, hon märkte hur irriterad han fortfarande var över den yngre svanens uppförande. Som den kloka maka hon var flög hon tigande bredvid sin make och lät honom vara vägvisare.

Dagen blev lång. De hade lyft tidigt på morgonen, nästan direkt efter hennes makes möte med den yngre, högst odräglige svanen. De hade snabbt fått i sig en bit morgonmål och sedan hastig och lustigt flugit iväg. Fru Svan kunde känna tyngden av äggen inuti henne, det var dags att lägga dem och de behövde ett nytt hem med det snaraste. Även detta höll hon från sin make än så länge, eftersom hon inte vill stressa honom vidare.

Det var redan lunchdags och de fög och spanade fortfarande. Det var en tungt sätt att resa och svårt att riktigt njuta av dagens långa flygning. De behövde  hitta ett nytt hem. Gärna med tillgång till lämpligt vatten och så förstås behövdes gräs, eller vass av ngt slag. De ställen som makarna hade hittat så här långt var antingen inte alls passande för att uppfostra små svanar eller så var boplatsen redan tagen.

Eftersom varken Herr eller Fru Svan var hungriga fortsatte de sin färd. De resonerade som så att när de äntligen kom fram till sitt nya ställe så skulle de ha tid att både äta sig mätta och vila.

Dock försvårade de kalla  vindarna, snön och haglet som stundtals föll över dem, resan. Herr Svan hade gissat att hans maka bar på ägg, hon verkade långsammare än normalt och tröttade ut snabbare än i vanliga fall. Som den stolte far som han redan var till flera årskullar med små avbilder av sig själv, kände han sig, i sitt stilla sinne, enormt stolt och nöjd. Jodå, visst skulle det bli småttingar den här sommaren också. Han såg för sin inre sn de små liven som skulle knacka hål i sina sköra äggskal och genast pocka på både hans och fruns uppmärksamhet. Jovisst, den där första tiden var tung och intensiv, det måste han ju nog medge. Alla föräldrar till ynglingar visste ju detta. Det skulle vara mat flera ggr i timmen och så måste hemmet vara så tryggt som möjligt så att inga fiender hittade de små liven.

Fast, sedan, efter bara några veckor blev det redan så mycket lättare och de små liven började simma omkring och bete’ sig som små svanungar skall bete’ sig. Det var så mycket de behövde lära sig under endast en sommar, inanna det  var dags att flyga söderut igen….

Tankarna mal på i Herr Svans huvud och han hörde knappt när makan förtjust ropade till honom:

– Titta där borta! Vad tycks? Om vi flyger lite snabbare borde vi kunna landa och titta oss omkring om endast en liten stund!

– Orkar du det? Du verkar trött…

-Jodå, jag orkar. Du har gissat dig till vad som pågår, eller…?

– Ja, det förstod jag ganska snabbt efter att vi gav oss iväg imorse. Hur mår du?

-Äsch, jag klarar mig. Kom så flyger vi snabbare!

Och med detta ökade hon ivrigt takten och landade inom några minuter vid en ny damm som de aldrig någonsin hade sett förut. Den var rätt stor. Dock var den redan tagen av både kanadagäss och gräsänder, men till all  lycka verkade dessa fåglar vara vänligt inställda mot nykomlingarna och det kändes skönt för svanparet att kunna andas ut och söka en matbit innan mörkret kom. De vågade inte börja söka eller bygga ett hem eftersom mörkrets intåg var nära och ännu hade de inte fått ngt tillstånd av de andra fåglarna som redan bebodde denna damm. Det fick säkert vänta tills morgonen. Kvällens uppgift var alltså att söka mat och sedan att lägga huvudet under vingen och sova en lång, ostörd sömn innan några större beslut fattades.  I grynigen skulle Herr Svan närma sig grannarna och diskutera saken med dem. Hans fru var ju havande i alla fall och det var hög tid att lägga ägg. Månne inte de andra fåglarna skulle vara vänligt inställda när de fick höra detta…

Herr och Fru Svan har landat i sin nya damm…