Pannkaka med sås gjord på romrussin…

…blev det till efterrätt i kväll och gott blev det! Jag hade ingen grädde att göra såsen på, och den enda mjölk som jag hade i kylen var fettfri, men det blev riktigt gott ändå! Jag var mer än nöjd och ännu nöjdare blev jag när alla barnen, inklusive den kräsna Dottern, tyckte om den!

Maken formligen älskar sås på romrussin, och jag hade inte gjort till den sedan vi var nygifta, så det var ju ett tag sedan. Den passar väldigt bra på finländsk pannkaka, så den vispade jag också hastigt och lustigt ihop enligt min fammos recept och knåp. Gott blev det! 🙂

Pannkaka redo att gräddas...

Pannkaka redo att gräddas…

Onödig hjälplöshet!

Jag blev mer är olovligt irriterad igår kväll när det kom ett SMS från svärföräldrarnas granne. Hon bad oss om lov att använda en plogservice i deras frånvaro ( De har åkt till Hawaii på sina sedvanliga vinterresa. Och vilken vinter att komma bort sedan! 🙂 ) för att få bort snön från deras uppfart eftersom hennes egen Make är bortrest inkommande vecka. Hon har så svår astma tydligen, så hon kan inte gå ut och skotta snö för hand och dessutom vet hon inte hur man startar snöslungan…! Till råga på allt detta bor hennes 21 åriga dotter ännu hemma!

-Say what??

Nej, jösses säger jag bara! Hur som helst, eftersom meteorologerna har lyckats pricka in det här vintervädret ngt otroligt exakt de senaste veckorna, föll den utlovade snön under natten. Följaktligen skickade jag i morse ett SMS åt grannen till svärföräldrarna för att berätta att Maken skulle komma senare på förmiddagen efter gudstjänsten för att ta hand om snön.

Sagt och gjort, efter avslutad gudstjänst stannade jag med barnen vid kyrkan eftersom de ännu hade söndagsskola och Maken åkte vidare till sina föräldrars. Händig som han är, fick han sin pappas snöslunga startad och plogade sedan både deras uppfart och också den hjälplösa grannens.  Hon var väldigt tacksam och visste inte hur hon skulle tacka Maken!

Senare på eftermiddagen tyckte jag att jag borde visa den äldsta Dottern hur vår snöslunga startas och vi gick ut i de kalla minusgraderna och satte igång snöslungan och gjorde uppfarten fri av ännu ett lager med snö.  Dottern tyckte till och med att det var roligt att lära sig att använda den. Om vi lyckas få ngn vår och sommar här om några månader skall jag visa henne hur gräsklipparen används också. 🙂

Dottern i färd med att lära sig hur en snöslunga används!

Dottern i färd med att lära sig hur en snöslunga används!

Fnittrigt värre!

En kväll med tre fnittriga tonåringar i huset tog mig själv tillbaka till de åren. Fast, vi var inte tre som höll ihop, vi var sju stycken! Jag kan tänka mig att vi var fnittriga och högljudda när vi hade våra s.k ‘kaffesitsar’ hos varandra och inget kaffe dracks heller!

Fast kul hade vi! Det var skvaller förstås, förälskelser och lärarna som oftast diskuterades. Och hur vi ibland trodde att vi hade helt gjort bort oss, fast jag gissar att händelsen i fråga knappt hade märkts annat av ett gäng fnittriga tonårsflickor!

Nu står jag här då i samma båt igen. Dock inte som tonåring, utan som mamma till en fnittrig sådan! Flickorna hade roligt i kväll ingen tvekan fanns om den saken! Den första kommentaren som jag hörde ur Dotterns mun när kompisarna kom var:

-You guys are SO lucky today, because my siblings aren’t home right now! 

Ja, ja, tonåringar!

Dock måste jag säga att Dottern väljer trevliga vänner att umgås med. Visst förekommer en hel del fnitter och skratt, men det är ju bara roligt! Kompisarna är artiga och väluppfostrade flickor och det är ju väldigt roligt. Det handlar om ‘thank yous‘ här och ‘please‘ där, och det är trevligt förstås.

Hennes kompisar åt middag med oss i kväll och jag dukade åt dem i matsalen, medan den övriga familjen fick äta i köket. Det uppskattades av flickorna och de verkade också tycka om lasagnen som jag hade gjort till middag.

Nu har barnen krupit i säng och fnittrandet har upphört. Det är tyst och lugnt i huset och vi inväntar mera snö under natten…

Den enorma lättnaden

Jag kom innanför dörren igår, torsdag och Maken, som varit hemma på vinterledigt denna vecka, mötte mig med ett leende på läpparna. Inte ett litet artigt leende, utan ett leende som gick från öra till öra och som krävde en förklaring. Fast jag visste nog vad det var.

Fem minuter senare log jag lika stort och glädjetårarna forsade ner för mina kinder. Allt han hade sagt var:

-It’s normal!

Just före julen hade jag nämligen upptäckt en knut i mitt vänstra bröst. Ingen stor sådan och det kändes mera som en massa små knutar på ett ställe, men det verkade som om dessa knutar behövdes kontrolleras. Sagt och gjort. Efter jullovet tog jag kontakt med min vanliga klinik och läkare och gick på en helt vanlig årskontroll.  Allting var utmärkt, blodtrycket, vikten, hjärtat slår som det skall etc, etc. Jag berättade åt min läkare Dr.E om min upptäckt och han undersökte mitt vänstra bröst och sedan mitt högra bröst. Jodå, han höll med, det fanns ngn slags knut på vänstra sidan som behövde undersökas närmare. Han skickade mig vidare till mammografi och ultraljudsundersökning.

Två dagar senare var jag tillbaka vid kliniken och fick gå igenom mitt livs första mammgorafiundersökning. En imponerande maskin måste jag säga. Redan under den undersökningen hittade assistenten något onormalt på bilderna, men sade att det säkert inte är ngt att oroa sig för. Mera skulle ses om en liten stund med ultraljud. Och ja, visst fick jag se mera!! Ett helt litet område med små knutar som röntgenläkaren alldeles med säkerhet ville ta sig en närmare titt på. Och det så fort som möjligt!

Efter den undersökningen åkte jag med stora farhågor vidare till jobbet. Ja, innan jag åkte dit hade jag då beställt en tid för en nålbiopsi i mitt vänstra bröst som skulle guidas med ultraljud. Usch, vad tankarna skenade iväg med mig! Jag ringde till Maken som försökte lugna ner mig med att detta är rutin när ngt upptäcks och att det var BRA att knutarna skulle undersökas med biopsi.

Jo, visst, det visst jag ju nog också, men nervös blev jag!

Till jobbet kom jag, och var oerhört tacksam över att jobba med kvinnor och dessutom väldigt stöttande sådana! Det var skönt att vara tillbaka på jobbet med härliga småttingar som krävde mitt goda humör och min uppmärksamhet. Balsam för en orolig själ!

På något sätt kom jag igenom en hel vecka och mitt i allt var det onsdag igen och det var ledigt från jobbet. Inte pga att Maken var ledig och vi skulle ha en trevlig dag på tu man hand, men pga att det var dags att åka tillbaka till kliniken och genomgå biopsin…

Det visade sig att jag verkligen hade kommit till den absolut rätta platsen för nervösa patienter! Jag hade en helt underbar sköterska, som var trevlig, vänlig och förklarade med en glad och lugn röst hur allt skulle gå till. Berättade att en Dr.H skulle göra undersökningen, ett litet hål skulle göras i sidan av mitt vänstra bröst och sedan skulle han ta flera olika exemplar av celler för att de sedan skulle undersökas under mikroskop.

Jag trivdes genst med denna Dr.H också. Han var stor och trevlig och förklarade vad han höll på med. Lokalbedövningen fungerade genast och efter att den hade bränt lite i huden när den placerades, kände jag ingenting! Jodå, kanske lite tryck här och lite drag där, men absolut ingen smärta! Vi pratade om dittan och dattan medan han tog de celler han ville ha och det tog en stund må jag säga. En tio minuters procedur blev till en halv timme eftersom han var noggrann och kollade så många knutar han kom åt. Han försäkrade mig om att det hela såg väldigt normalt ut och att vävnaden håller på att gå igenom förändringar nu när jag har den stora äran att vara 40. Dessa förändringar kan ske rätt snabbt när de börjar och kan bilda dessa små knutar. Han ville kolla så många han kom åt för att  försäkra sig om att detta inte var någon form av bröstcancer.

Efter att han hade fått det han ville ha lade sköterskan en tejpbit ovanpå mitt lilla sår och sedan is ovanpå för att förhindra blåmärken och svullnad. Bröstet var fortfarande bortdomnat, så ont hade jag inte.

Maken och jag åkte hem, han hade väntat snällt i väntrummet på mig och när jag såg honom kom tårarna igen. Lättad över att biopsin verkligen hade gått så bra, men också oro över vad som nu komma skulle. Var cellerna normala eller onormala?

Utlåtandet skulle komma efter 2-3 dagar, så det var bara att åka hem med ispåsarna och byta ut dem en gång i timmen och vila resten av dagen.

Gårdagen var ju också Sonens födelsedag, så om nyheterna var dåliga, ville jag liksom inte får reda på det den dagen. Då skulle Sonens dag alltid vara förknippad med dessa dåliga nyheter!

Dock var jag en smula chockad när jag kom hem från jobbet och fick vet av Maken att min sköterska redan hade ringt och att knutarna är helt normala och är resultat av alla dessa ändringar i kroppen!  Nästa vecka borde ett skriftligt utlåtande komne med posten, men just nu är vi bara så lättade över att allt är normalt! Mitt sår håller på att läkas mycket fint, jag kommer säkert alltid att ha ett litet ärr där, men det gör ju inget.

Dock är jag glad att jag bestämde mig för att gå till läkare och få knutarna undersökta. Det blir undersökning med mammografi igen om 6 månader, vilket jag  också tycker är bra. Just nu får jag bara dra flera djupa andetag och tacka min lyckliga stjärna för att allting är normalt. Men, visst har det varit två spännande veckor. Nästan för spännande!

Hipp hipp hurra, för vår 10 åring idag!!

Vart i all världens tider  tar tiden vägen? Den 23.1 2004 föddes en liten Son till oss. En liten skrikhals med kolik, som var allmänt gnällig under dagarna och skrek för fulla muggar mellan kl.19-22 varje kväll de första månaderna! Som vägrade dricka mammas mjölk ur flaska och som sedan ammande dygnet runt när hon var hemma. Det där härliga, lilla knytet som hade mörkt, tjockt och långt hår och som var så söt på alla sätt och vis, fast han skrek så mycket.

Nu är han alltså 10 år fyllda. Älskar Lego, bilar och fordon av all de slag. Spelar Wii, Angry Brids och Minecraft och har läst Harry Potter serien fyra gånger åtminstone. Kan reta gallfeber på mor sin den ena minuten och var hur söt och snäll den andra. 🙂

Ja, vart tar tiden vägen?!

En grynig mobilbild av Sonen tagen på restaurangen som han hade valt att vi skulle åka till ikväll.

En grynig mobilbild av Sonen tagen på restaurangen som han hade valt att vi skulle åka till ikväll.

 

Efterrätten som servitören kom med åt Sonen när han fick veta att det var Sonens födelsedag.

Efterrätten som servitören kom med åt Sonen när han fick veta att det var hans födelsedag.

 

 

Tant status?

Jag tror att jag håller på att bli till tant! Jag har nämligen börjat bli intresserad av sådant som jag aldrig förr intresserade mig för. Den här gången handlar det om gröna fingrar och krukväxter. Kommer så väl ihåg när föräldrarskapet var på besök för fem år sedan och jag fick kommentarer på hur jag inte hade några som helst blommor i mina fönster. 

Dock har detta ändrat. Jag har fortfarande inte blommor i fönstren eftersom den där vildingen till hund som vi har, hoppar upp i fönstren med framtassarna för att kunna se ut, speciellt när det kommer andra hundar gående förbi. Däremot har jag blommor i vardagsrummet på hyllorna som är inbyggda högre upp och så har jag tre i köksfönstret. Jag hade också en stor blomma i en kruka i hallen, men den mådde så dåligt och efter att ha provat alla möjliga knep för att få den att må bra igen, gav jag helt enkelt upp och slängde ut den. 

I köksfönstret finns de blommorna som mår bäst. En orkidé, som inte blommar för tillfället, men som håller på att få nya, gröna blad och verkar att må bur bra som helst. En stjälk bambu i en vas och sedan en cyklamen, som just  nu håller på att belöna mig med utsprickande, nya knoppar. Kul! Dessutom var blommorna som den hade rosa då jag fick den av svärmor i somras, men de som håller på att spricka ut just nu är lila! Häftigt!

Så jag undrar om jag håller på att bli till tant? I så fall hoppas jag att det blir Tant med gröna fingrar…! 😉

Min vilda cyklamen som håller på att belöna mig med nya blommor…

Min vilda cyklamen som håller på att belöna mig med nya blommor…

Stängda skolor- igen!

Skoldistriktet skickade just SMS både till min och Makens telefoner. På grund av det utlovade kalla vädret (igen!)  stängs alla skolor i morgon! Jösses! Detta blir tredje dagen i januari som skolorna stängs pga kylan. Klart det har lovats temperaturer på -40 om man räknar med de kalla prärievindarna, så det är nog inte så roligt att stå ute och vänta på skolbussen då minsann.

Jag gissar att mitt lilla dagis stängs också, men ännu har jag inte hört…. Återstår att se….