– Jag har ringt till ampulansen. Den porde komma snart. Puhutko suomea?
– Vähän suomea.
– Okej.
Sedan satt jag där med en gråtande Lillan i famnen och vaggade fram och tillbaka medan vi väntade. Stora syster gav mig rena pappersnäsdukar allt emellanåt medan de fylldes med blod. Själv kämpade jag mot tårarna, men kunde än så länge hålla dem borta.
Vi befann oss på Vanda Flygfält, senaste fredag och vi väntade att få stiga på flyget till Island. Vi hade avverkat tågresan utan problem. Bytet i Seinäjoki var ju hur lätt som helst och nu hade vi ätit lunch, checkat väskorna och tagit oss igenom säkerhetskontrollen på flygfältet. Jag och Äldsta Dottern hade suttit och läst och ritat medan Maken gick omkring flygfältet med de yngre barnen och tittade på flygplanen utanför. Vårt flygplan, ‘Eldborg’ ( alla flyg med Icelandair är uppkallade efter vulkanerna på Island. Nytt sedan vi flög med dem sist för tre år sedan.) som skulle ta oss till Island hade just landat.
Plötsligt kom Maken bärande på en gråtande Lillan och det sipprade blod mellan hans fingrar från bakpå huvudet! Jag tog emot henne och fick fram näsdukarna och tryckte så hårt hon lät mig mot bakhuvudet medan Maken förklarade vad som hänt. Lillan, vår klätterapa sedan hon föddes, hade suttit på en slags reling och tittat på flygplanen utanför. Maken var alldeles bredvid henne, men hann inte fånga henne när hon föll bakåt och slog huvudet i stången under henne! Hon hade alltså hål i huvudet! En och en halv timme innan vi skulle gå ombord!
Ambulanspersonalen kom efter endast några minuter, och de var vänliga och led med Lillan och oss. Allt eftersom blodet lugnade ner sig och slutade så småningom visade sig att såret var ungefär 2 cm långt och inte så djupt som vi hade trott. Hon kunde säga vad hon hette, hur gammal hon var och hur det hela hade gått till. Hon hade bra med syre i blodet, men hennes blodtryck var lite högt. Kanske inte så konstigt ändå?! Kvinnan som skrev rapporten talade knagglig svenska och jag pratar knagglig finska och vi kunde faktiskt kommunicera på det sättet. Dock var det tveksamt om de skulle låta oss fortsätta resan! Då råkade jag säga:
– Isä on lääkari.
– Ai, niin!
Kvinnan ringde till jourhavande läkare och berättade om vår situation. När hon berättade att pappan är läkare, lät han oss fortsätta resan med löfte om att genast uppsöka vård när vi kom fram till Minneapolis. Detta var det ju inga som helst problem att lova!
Lillan fick ett gasförband om huvudet och såg minst sagt intressant ut. Både hon och Maken var nerstänkta i blod och lyckligtvis hade jag packat extra kläder i barnens ryggsäckar, så vi gick till WCn och bytte om på Lillan. Hon var nu nästan helt nöjd och glad igen och vid det här laget hade också den halva tabletten med Panadol börjat lindra värken i bakhuvudet. För resten av resan hade Lillan strikta order om att GÅ och hela tiden hålla en av oss i handen. Hon lydde, utan några som helst protester. Helst höll hon sig nära Maken och han höll henne tätt, gärna i famnen. Skuldkänslorna fanns där och gnagde på, så jag bestämde mig för att inte säga ngt. Han straffade sig själv tillräckligt som det var!
Resten av resan gick utan problem, tack och lov! Vi steg in genom vår dörr 21 h efter att vi hade startat från Jakobstad, trötta men lättade över att vara hemma i Minneapolis igen.
Hur går det för Lillan då? Jo, såret hade hunnit börja läka så pass bra under resan att Maken bestämde sig för att inte ta henne till Första Hjälpen i alla fall. Hon mådde bra, behövde inte mera medicin, eller ville inte ens ha. Det hade gått över 12 h sedan olyckan, så det var för sent att sy ihop eller limma i alla fall eftersom kroppen själv börjat ta hand om reparationen.
Det har varit en lång vecka för henne eftersom Maken har förbjudit henne att göra sgs allt förutom att gå! Inga klätterställningar, ingen simning, inget cyklande etc. fram till lördagen. Han vill ge såret en ordentlig vecka att läkas. Hon har inte bråkat det minsta om detta, utan lyder även om om hon glömmer ibland och behöver påminnelser. Är man född apa så är man!
Såret strax efter att det hade slutat blöda.
Såret som det ser ut nu….
