Igår, söndag hade vi ett sk. ‘dinner party’  för några nära vänner och några av dem hade vi inte träffat på ett bra tag. Ett av paren är på semester  i en månad innan de flyttar tvärs  över hela landet, från östkusten till västkusten. En av gästerna hade jag faktiskt aldrig träffat, men han var en kompis till Maken för si så där 20 år sedan. ( jag tror att vi håller på att börja bli gamla…!) Han och hans nya flickvän skulle komma på en snabbvisit, men planerade att inte stanna till middagen eftersom de var bjudna till middag på annat håll.

Den första gästen anlände och vi hann prata småprata lite innan nästa gäst ringde på dörrklockan. Jag höll på med maten i köket och ville tvätta och torka av tassarna innan jag skakade hand med överraskningsgästen som jag hörde att hade anlänt. Sagt och gjort, jag torkade raskt av mig och gick in för att hälsa. Döm om min förvåning när personen ifråga såg väldigt bekant ut!  Nej, jag kände honom inte, men han var en kopia av barndomsidolen Per Herrey, som han såg ut när de vann Melodifestivalen på 1984! Jag trodde nästan jag skulle tappa målföret, men eftersom han sträckte ut handen och hälsade artigt och log ett trevligt leende, så var det bara att ta i hand och hälsa! Denna nya Per hade ett trevligt sätt, trevligt leende och ett bullrande skratt! Samma glimt i ögat som Per hade då på 1984 när han sjöng om blixtar och dunder och magiska under, fast han lystrade dock inte till namnet Per, utan till  ngt mycket mera amerikansktklingande!

Jag ursäktade mig efter en stund, jag hade ju en hel del att stå i i köket i alla fall och jag måste  faktiskt ta och nypa mig själv i skinnet, inte en gång, utan två ggr!  Tack och lov föll jag inte handlöst för denna nya Per, ( jag var grymt förälskad i den riktiga Per när jag var si så där 10, 11 år…!) men eftersom jag hade honom hemma i mitt eget hus, måste jag ju nog snegla ditåt ibland. Nja, snygg var han ju nog inte längre i mina ögon ( Per Herrey då alltså och hans kopia likaså!), men det var ju nog skrämmande nästan vilken dubbelgångare denna karl var!

Den nya Per trivdes bra och han satt en bra stund och pratade innan han bröt upp för att hämta flickvännen ( som inte kom med. Detta var ju kanske tur. Hon hade nog börjat undra eftersom jag sneglade i smyg på honom hela tiden. De har trots allt bara sällskapat i 4 månader. Sådant där brukar vara grymt känsligt när man först lär känna varandra…) Han kom fram till mig för att tacka, för sig, men istället för att artigt sträcka fram handen, omslöt han mig i en stor björnkram och berättade att han var så glad att han kommit och han hade haft SÅ trevligt och det var SÅ synd att han inte träffat mig tidigare!

Say WHAT?!  😉

Sedan följde Maken och jag honom till dörren och han körde iväg. Det var med en mycket overklig känsla jag stängde dörren bakom honom och gick tillbaka in till de andra gästerna…